Det förgångna passerade i revy!

Så hände det tillslut. Jag mötte det förgångna i egen hög person. Min ungdoms “synder” passerade i revy och jag insåg att jag blivit gammal. Det förstod jag när jag fick höra att många i bekantskapskretsen gått över till andra sidan. De som hade en självskriven plats inom den etablerade kulturvänstern.

Därmed hade de stort inflytanden inom media och samhällskritiken. Att jag inte finns med bland dem är något som jag är evigt tacksam för både i det förgångna och det nuvarande livet.

Jag blev till skuggan av deras liv, men nu vet jag mitt egen värde och solen lyser över mig. De jag talar om var inte riktiga vänner, men de har fått den stora lyckan att möta mig när det begav sig. Först i demonstrationstågen på 1970 och 80-talet sedan vid bordet med surt rödvin och tilltugg. 

I mina ögon var de goda representanter för tunnelseendet ädla konst så frågan är om de minns mig överhuvudtaget. Alla var inte likadana, men de flesta går under den beteckningen. Vilka de var får var och en räkna ut. 

Det som budbären överlämnande var ett meddelande som fick mig att inse mitt egenvärde som sagt. Därför var det hon som lärde känna någon (mig) som tidigt insett hur förödande och nedbrytande egot är för själen.

Jag var inte den som strävade efter makt och ära utan efter att hitta självet. Utan att rota i det förflutna är jag nöjd med den jag är kan jag säga detta utan att vilja vara bäst i världen. Inte vilja bli något stort.   

Till råga på allt var hon forntidsforskare. Idag är keramiker. Hon skulle kunnat vara vem som helst från förr, men det är hon inte. Hon är speciell och skapar det som jag inte kan komma ifrån. I min drömmar står krukmakaren nämligen för det som bygger både kropp och själ. 

Hon bar mig över tröskeln in i verkstaden och sedan ut i det fria. Därför kan jag fortsätta det jag påbörjat. I den eleganta krukan ovan ska askan av skal spridas för vinden från någon - gravurna. För egen del handlar det om en plats som redan används av kändisarna, men som jag haft i åtanke lång för dem - sedan första gången jag var där.

Mönstret känns igen. “Jag finns därför att jag inte syns!” som det lilla dammkvalstret. Vad som händer när jag lämnar jordelivet vet jag faktiskt inte, men det får bli som det blir.    

Av allt yrande i detta inlägg förstår jag att uppgiften i livet är att ge självet tillbaka. Jag är här för att lära känna vem jag verkligen är. Det är först då jag snabbt och enkelt kan se vem någon annan egentligen är, för nu kan jag tydligt se i andra vad jag misslyckas med att se hos mig själv.