Varför fungerar inget?

Varför fungerar inget? Beror det på mitt patologiska ego? Det påstås att jag kan träna min hjärna att reagera på "inkommande uppgifter" utan rädsla. Allt jag behöver göra är att komma ihåg vem jag är och att det är aldrig finns ett ögonblick när jag inte haft Källan på min sida. Vissa kallar den för Gud, men det gör inte jag för då handlar det om religion. Det är inte det jag sysslar med utan andlighet.

Så i morgon ska jag kliva upp ur sängen utan att känna fruktan och jag ska inte slösa min tid med oro. Snarare fylla den med kreativt tänkande om hur jag ska gå vidare, oavsett vad som händer.

Därför ska jag omfamna det jag har upptäckt genom att utforska det jag redan vet. Acceptera min sanning som de högsta tankarna om mig själv, om andra saker som min själ har skickat mig - och skickar till mig nu.

Jag har framkallat dessa “idéer” genom min längtan, genom min vilja och genom mitt utforskande. Helst bör jag inte förkasta dem eftersom de verkar för bra för att vara sanna.

Vist jag tror på Källan, men vad gör det när jag behöver lita på den för att få mig ur ett gytter av rullsten som jag hamnat i? Självklart; om jag tror att jag har stora problem, har jag det. Eftersom mina tankar skapa min verklighet. Allt handlar om hur mycket jag kan lita på det jag tror på. Jag har fått ju de verktyg jag behöver för att skapa min egen erfarenhet.

När jag skriver detta är Robbin Willams på andra sidan. Det påstods att han använde alkohol och droger. Jag undrar varför? Om det var så är det inte konstigt att det jag håller på med inte fungerar fullt ut. Faktiskt så använder inte jag droger, men oroar mig ändå. Därför är det försåtligt att visa ger upp. Inte orkar längre eftersom inte händer andligt sett hur mycket de än kämpar.

Det är nog så enkelt att artister har trasigare egon än jag har. Så därför är mitt liv mycket roligare. Jag behöver inte alltid berätta för andra hur duktig jag är, om jag bortser från min blogg. Tur att det är så få som läser “Månadens yra”. Jag skäms inte heller  för den jag är inners inne.

Fast det är inte sant. Jag skäms för är att jag inte blivit NÅGOT STORT, men i skenet av detta ska jag vara stolt över vad jag lyckats med eller rättare sagt vad jag inte lyckats med. 

Nu förstår jag vad som är problemet. Media berättar ständig om hur misslyckad den är som inte blivit något att tala om. Ann Lundberg är tex. inte intresserad av vanliga människor – bara den som “lyckats”. Undantaget som bekräftar regeln är då hon letar efter superantika föremål. 
 

Det är den kommersiella världen, framför allt inom media som skapar helvetet på jorden. Inte för alla, men för den sortens människa som jag tillhör. Jag är en person som tar in verklighet trots att den är en illusion. Nu är det dags att inte bryr sig om de lögner som får oss att reagera och tro att människan är enbart är ute efter ära och berömmelse.

De flesta är fulla med kärlek och generositet. Det är avarterna som misslyckats genom att de lyckats tas sig fram därför att de tror att det är resultaten och framgången som avgör hur “god” man är.

Det jag nu vill göra är att tacka mina framgångsrika vänner för den kunskapen. Äntligen kan jag se mig själv i spegeln utan möta det som jag tyckte så illa om hos mig själv.