Även om jag inte tror på någon gud utan bara på något som jag kallar Källan så fick jag tillslut svaret på det jag bad om. Svaret var att jag glömt bort den lögn som jag burit på större delen av mitt vuxna liv. Det som jag inte vågar berätta för någon därför att jag inte vill såra mina panters.
Om jag skulle sagt det rakt ut hade resultatet blivit att man kastade ut mig och jag skulle inte få komma in i värmen igen. Sanningen ska befria dig sa Jesus, men jag har vunnit på att tiga. Jag har förstått vem jag är inners inne är; en person som inte kan älska och som utnyttjar andra för sina egna syften.
Men att veta detta ger ingen vinst eftersom det innebär att ångesten bara blir värre och fördjupas.
Om jag tillhör de som ljuger, fuskar och hugger andra i ryggen vem är jag då? Dessutom använder jag andra för mina egna syften eftersom jag inte kan älska. Det låter hemskt. Skulle det vara så då säger jag till den som känner sig träffade att;
“…jag kan inte hindra dig från att leva. Eftersom det finns andra människor där ute som älskar dig och de skulle aldrig skulle skada dig. Du måste du finna dem och hålla dig till mig för alltid.”
Men är det så illa som det låter? Ett plus måste vara att jag tror på att allt som händer har en mening. Jag ser numera mer till själen än det sjuka egot. Problemet är om själen också är rutten.
Att komma på detta är inte lilla pinkat av en sådan som jag eftersom jag ljugit även för mig själv. Vem bryr sig? Kanske jag kan ägnar lite mer uppmärksamhet åt min själ? Sista gången jag “mediterade” (njöt av stillheten) är över två månader sedan. Jag pratar inte heller med min ledsagare Mr X längre. Varför? Han skrämmer mig.
Samtalen med honom kändes som att sitta på en tråd full med elektricitet. Det var han som fick mig att inse att jag är en djävul och en ängel på samma gång. Om det är det som sanningen förstår jag varför jag anklagat politikerna för att vara falska.
Det jag ser är min egen spegelbild. Palme, Göran och Fredrik är lika lögnaktiga som jag. Skillnaden mellan oss är att jag inte sitter mitt i smeten och jag vill bli fri från mitt sjuka ego.
Nu vill jag skriva till alla som är som jag: “Vad sägs om att älska sig själv? Det skulle vara en bra början, men hur lyckas man med det när man är så SATANS rädd för sanningen? Rädd för en välden som trots att allt är en illusion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar