Att lämna det gamla bakom sig!

Att lämna det gamla bakom mig har inte varit min melodi, men nu är de det. Förr trodde jag att svaren fanns i historien och det är inte helt fel, men det är att gräva ner sig. Jag vill heller gräva upp mig. 

Mitt nya synsättet bygger på att om man tror att man har problem så har man det. Tror man inte har det så har man inte det. Risken med att umgåtts med människor som har en “problematisk” uppfattningen om sig själva är att man bli påverkad av ett synsätt som är smittsamt.

De “problematiska” människorna kan jag var utan, men det är inte deras fel att jag sugit åt mig under åren av deras kvasivetenskap. Psykologin är knappt 150 år gammal. Myrdal, som jag för övrigt inte delar mycket med nuförtiden varnade för detta. Det var redan på 1980-talet om jag inte minns fel. Han hade faktiskt rätt.

De värsta är att de som psykologiserar allt och sedan projicerar de sina problem på andra. Man hävdar att det är inte de som har problem och de fiskar på djupt vatten. Så det är bäst att vara tyst när de är i närheten. Är man orolig för något då lider man av en neuros och behöver hjälp osv trots att de själva är fulla av skit.

Så enkelt kan det vara och så enkel är det. Nu dukar jag fram ett bord som innehåller enbart delikatesser, något som jag väntat på länge, men vad menar jag? Jo, den person som stått bakom mig (kvinnan bakom allt) har genom också genomlidit familjehelvetet. Det som räddade henne var att hon hade distans dt hade inte jag.

Den elaka styvmodern (mamman dog tidigt) tvinga styvdottern utan att skämmas att vara utan mat periodvis, men av det blev hon stark. Diskandet på helgerna när “kändisarna” kom på besök gav även det motsatt effekt. I Poppes knä fick hon då sitta och Percy Brandt blev som en andra pappa. Den riktiga pappan var filmregissör och onåbar mer behöver jag inte berätta för det är delvis förlåtet. 

Nu gäller det för mig att orientera mig rätt. Mot nya händelser i hälsans tecken. Får del av det som tillhör mig eller som min ledsagare säger:

“Ingen ansträngning är bortkastad, även om vissa utdelningar kommer senare i livet än jag trott. Jag  kan inte "slösat bort min tid" på att något som känns fel. Det finns inget sådant som "avfall" i universum.

All avkastningen gynnas. Det är sant. Och mitt liv kommer att visa att det är så. Så jag ska inte fördöma en "ansträngning som misslyckad." Alla saker leder till det högsta goda. Jag kan bara inte vet att det är så genast.”

Frågan är nu om det är helt sant? Jag slängde riset igår som jag borde sparat och som jag saknade när jag skulle äta sovlet. Fler sådana saker händer ofta, men då är det bagateller. Stora saker har en annan innebörd tack och lov.

Känsla som hängde med!?

Nyss hände det ofattbara – allt det som jag bad om blev verklighet. Första tecknet var att jag mötte en av bagarna på Olof Viktor. Han satte sig bredvid oss. Fint klädd fick han mig att inse att vad jag vetat länge. Det bekräftade att alla möten är heliga.

Han var dansk och en vänlig själ. Det är inte konstigt att jag upplevde honom så. Jag har känt många danskar. Mette Sørensen var en och Broby Johansen en annan. Alise är ytterliga en person som jag träffar varje födelsedagskalas med barnen och barnbarn. En trogen vän inom min fd. familj.

Mette var med i den svenska vänsterölens i början av 1970-talet. Hon har svår reumatism (om hon lever), men ödmjuk till tusen och lyssnade alltid på folk. “Tillsammans” organiserade vi en strejk på SKANIA i Buenos Aires. Det var 1985, om jag mins rätt. Sedan beställde jag 24 band av “Kulturhistorisklexikon för Nordisk medeltid” av henne. Då arbetade hon på Oktober bokhandeln tillsammans med Aschberg. 

Broby var också en sk. motståndsman, men det var under andra världskriget. Jag gick på hans konstkurser. Det var för ca. fyrtio år sedan och på Jylland. Jag medverkade i “hans” hyllningsbok, men på den tiden hette jag Ingvar. Leo tog jag senare. Det var när jag började ryta och inte längre tog skit från kärringar och krämare.

Broby bodde i Köpenhamn, men också i Skåne. Det gör många danskar och en dag åkte vi till Brantevik för att se hur han hade haft det där Bostaden låg i ytterkanten av byn, alldeles vid en åker och i en slänten på några hällar fanns det hällristningar. Men åren går och jag har som sagt bytt kalsonger åtskilliga gånger sedan dess, men det är jag inte ensam om att göra bland fd. vänster folket.

Tyvärr har några förre detta sk. partivännerna inte gjort det fast de hävdar att de är annorlunda. Myrdal hör till dem, men han prata skit ibland. Han påstår att han inte behöver gå i terapi. Det är sjuk, men typiskt honom. Jag känner fler som säger så, men det är just de som har stora problem - störst behov av anal-lys alltså.

    

Detta är Leo-humor. Efter detta inlägg blir jag nog hängd, men vad gör det. Jag står för det jag skrivit om jag inte blir hotad av någon som känner sig förolämpad på djupet. Det finns allt för många som saknar humor och tar livet på för stort allvar. Det tycker jag är konstigt eftersom livet är en komedi.

Problemet är bara att vi spelar olika roller. Min roll är tragikomisk. I mångas (mina kvinnors) ögon är jag en deprimerad person som har ångest och som alltid är sorgsen. Då kvittar det hur mycket jag skämtar. Då blir det svårt för att inte säga omöjligt att ta sig ur den rollen. Separationen är ingen lösning. Det brukar inte hjälpa för problematiken upprepar sig. Att de ser sig själv i mig den tanken har de inte tänkt på.  

Det som var fantastiskt med Brantevik var inte mötet med Broby utan havet. Det havet som väter mot Bornholm och Polen. Även Tyskland får en släng av sleven. En gångna seglade jag där, men det var för att lossa och lasta in för den stora resan på de sju haven. I dessa hamnar fanns det alltid någon famn att vila i.

“I en famn i Amsterdam går en sjöman fram…” sjöng Brell. Amsterdam blev sedan försmaken av det som skulle komma. Ingen “Uppblåsbara Barbra” utan äkta vara även om det ibland kännas mekaniskt och uppblåst. 

Innan jag gått hädan ska jag berätta vad jag upplevt. Om sanningen ska fram så tycker jag att alla som har problem måste gå i anal-ys. Jag har rätt till en sådan möjlighet som föreligger innan jag beger mig ut på frihetens hav.

Vad det nu betyder, men en dag ska jag ut på det stormiga havet och göra själ för mitt namn. Då blir jag en lugn och sansad personen. Den som är trygg och inte oroar sig för något hi, hi, hi,…

Vad blev det av Påsken?

Påsken i Skåne blev omtalad på min blogg som alla kan se som läser den. Det var konstrundan som lockade. Första dagen drog vi till Hagstad och Löderup. Där har Lotta sina rötter. Filmregissören Viktor Lindgren heter hennes pappa. Han gjorde bl.a. filmer om zigenarnas liv. Farfar var lärare i Hagesta mellersta skola.

Jag hade hoppas på ett möte med andarna, men det verkade inte så eller så fanns de med oss heltiden. Lotta är medial och har kontakt med den världen. Även jag kan känna av dem ibland, men det är inte så ofta. Oftast när rädslorna tagit över och spelar mig ett spratt då hjälper de mig mot det onda.

Vid Hylkegården träffade vi Hillfon, men där fick jag inte ta några bilder. Marias dekorativa måleri gjorde oss upprymda, men det var byggnaderna invändigt som imponerade mest. Allt harmonierade skulle man kunna säga utan att vara allt förmäten och arrogant.

Det var dalskt där och jag mins min ungdom. Jag var keramiker i Björbo och jag ställde ut på Svenssons loge. Det är inte mycket som ändrats bland de kreativa och jag sökte mig till. Sydamerikas indianers kulturområdet blev mitt signum. Jag hade varit sjöman och minns Inkamuseet i Lima tydligt när jag gick iland 1967.

Tyvärr slutade jag när jag nått höjdpunkten på min bannan. Kanske för att jag insåg att det finns hur många som helst som vill bli omtalade också sälja sig på den öppna marknaden. Jag var nöjd med ett resultat över förväntan. Att en liten person som jag lycktas tillverkar skålar och fat med den sortens dekor som syns ovan var ofatt-bart.

Som alla borde förstå vid det här laget är att jag inte vill bli omtala för hur duktig jag varit utan för den jag verkligen är. En individ som inte söker efter ära och berömmelse utan en person som är nöjd med den han blivit. Framför allt ville jag komma underfund med vad ångest, panik och skräck är. Jag ville också förstå vad den beror på och vilken roll den spelar i mitt liv.

Alldeles nyss fick jag kunskapen om detta. Ångest är hjärnspöken som har ett bestämt syfte. Nu är det bara känslan som ska hänga med, men jag säger inget ännu. Så skriver jag för allt detta jag känner nu det måste lada i mig själv och bli till vetande.

Nu är det spikat; vetandet glömmer jag inte i första taget. Om detta vetande jag fick kontakt med nyss och återkommer jag när det kännas rätt att göra det. Halleluja!

Trandansen vid Pulken

När jag var ung kallades jag för Tranan. “Trade” betyder nämligen berätta och transportera. Mitt efternamn lät tydligen i vissa kompisars öron som Trana. Det var på kollo vid Träslövsläge som man började kalla mig det. Då var jag åtta år, men bodde i Falköping.

Mina föräldrars rötter finns inte där utan de är från Falkenberg. Vid Skreva var jag ofta som barn, jag har släktingar som är bönder där. Mina sommars barndom minns jag tydligt. Det är därför jag trivs i Skåne och Österlen. Jag kan inte tänka mig en sommar utan att få se havet. Jag kan inte heller var utan tranornas klagande läten. Det sitter djup och ända in i själen är jag en flyttfågel eftersom jag bott på 14 olika platser i landet.      

Trots det har jag båda fötterna inom detta kulturområden och det är ett privilegium. I förra veckan möte vi tranorna vid Pulken Det ligger nära Yngsjö och vid havet. Det var då 7000 tusen och sedan blev det 8600. Rekord! 

Min mamma hade en tavla på väggen med tranor. Den var från Hornborgasjön. Det som fascinerade mig var den eldröda himlen och de svarta streck som föreställde tranor som susade förbi. De påminde mig om att hur livet skulle gestalta sig för min del. Jag susar förbi och stannat inte upp för än jag nått slutmålet.  

Eftersom jag är en sorgsen flyttfågel sitter rast- och rotlösheten djupt. Varje gång jag hugger huvudet av draken (ångest) växer det ut ett nytt ut. På Österlen känner jag mig trygg. Här ner är jag ett med naturen och jag får allt det jag behöver för att “…själen ska få ro” som Taube skrev eller var det Lundell?

/Skit samma, de var båda duktiga text- och musiktjuvar. Det är så man når framgång. För att ta ytterligare ett exempel. The Rollig Stones har “lånat” de mesta från de svartas musik i USA./

Bortta vid Kivik ligger Haväng och där finns det en gånggrift som liknar den som jag vistades i ute på Falan som barn. Det var i dessa megalitgravarna som jag mötte en okänd vålnad eller gast. Den finns omtalad i våra folksägner. Det var inte i skolan jag läste om den utan senare, men jag såg honom i verkligheten. Av kompisarna fick jag sedan öknamnet Ljuga Jöns och Tranan blev mitt andra namn.

 
Stenshuvud får mig att tänka på hur huvudlös jag är som tror att jag ska bli olycklig på äldre dar. Snart 66 år och fortfarande har ångest ett stryptag runt min nacke. Vad som är orsaken det vet jag inte med säkerhet -  det växlar.

Mediciner vill jag inte äta. Det kan göra mig till en kallblodig mördare och det vill jag inte bli känd för att vara. Det får räcka med den naturmedicin jag får mig till livs genom att vistas i det Skånska landskapet. Där kan jag skratta åt alla dålig skämt som jag vräkt ur mig på nätet. Jag tror nämligen att humorn kan vinna över ondskan och hatet i världen. Faktiskt tänker jag skicka en dos humor till IS.  Det kan de behöva. 

Det är de kloka och allvarliga (deprimerade) männen som är farliga. Jag kan som sagt även skicka videon “Always Look on the Bright Side of Life“  till arabvärlden eftersom där verkar ha de så satans trååååkigt med alla sin makt och sina rikedomar.

Men det är kanske kul att de mörda på löpande band. Något som jag inte provat och hoppas verkligen inte behöva göra. Det är den goda och andliga sidan jag numera vill odlar och hoppas att det ger resultat. Jag ska ju som sagt göra något enormt, fantastisk och stort.