Nyss hände det ofattbara – allt det som jag bad om blev verklighet. Första tecknet var att jag mötte en av bagarna på Olof Viktor. Han satte sig bredvid oss. Fint klädd fick han mig att inse att vad jag vetat länge. Det bekräftade att alla möten är heliga.
Han var dansk och en vänlig själ. Det är inte konstigt att jag upplevde honom så. Jag har känt många danskar. Mette Sørensen var en och Broby Johansen en annan. Alise är ytterliga en person som jag träffar varje födelsedagskalas med barnen och barnbarn. En trogen vän inom min fd. familj.
Mette var med i den svenska vänsterölens i början av 1970-talet. Hon har svår reumatism (om hon lever), men ödmjuk till tusen och lyssnade alltid på folk. “Tillsammans” organiserade vi en strejk på SKANIA i Buenos Aires. Det var 1985, om jag mins rätt. Sedan beställde jag 24 band av “Kulturhistorisklexikon för Nordisk medeltid” av henne. Då arbetade hon på Oktober bokhandeln tillsammans med Aschberg.
Broby var också en sk. motståndsman, men det var under andra världskriget. Jag gick på hans konstkurser. Det var för ca. fyrtio år sedan och på Jylland. Jag medverkade i “hans” hyllningsbok, men på den tiden hette jag Ingvar. Leo tog jag senare. Det var när jag började ryta och inte längre tog skit från kärringar och krämare.
Broby bodde i Köpenhamn, men också i Skåne. Det gör många danskar och en dag åkte vi till Brantevik för att se hur han hade haft det där Bostaden låg i ytterkanten av byn, alldeles vid en åker och i en slänten på några hällar fanns det hällristningar. Men åren går och jag har som sagt bytt kalsonger åtskilliga gånger sedan dess, men det är jag inte ensam om att göra bland fd. vänster folket.
Tyvärr har några förre detta sk. partivännerna inte gjort det fast de hävdar att de är annorlunda. Myrdal hör till dem, men han prata skit ibland. Han påstår att han inte behöver gå i terapi. Det är sjuk, men typiskt honom. Jag känner fler som säger så, men det är just de som har stora problem - störst behov av anal-lys alltså.
Detta är Leo-humor. Efter detta inlägg blir jag nog hängd, men vad gör det. Jag står för det jag skrivit om jag inte blir hotad av någon som känner sig förolämpad på djupet. Det finns allt för många som saknar humor och tar livet på för stort allvar. Det tycker jag är konstigt eftersom livet är en komedi.
Problemet är bara att vi spelar olika roller. Min roll är tragikomisk. I mångas (mina kvinnors) ögon är jag en deprimerad person som har ångest och som alltid är sorgsen. Då kvittar det hur mycket jag skämtar. Då blir det svårt för att inte säga omöjligt att ta sig ur den rollen. Separationen är ingen lösning. Det brukar inte hjälpa för problematiken upprepar sig. Att de ser sig själv i mig den tanken har de inte tänkt på.
Det som var fantastiskt med Brantevik var inte mötet med Broby utan havet. Det havet som väter mot Bornholm och Polen. Även Tyskland får en släng av sleven. En gångna seglade jag där, men det var för att lossa och lasta in för den stora resan på de sju haven. I dessa hamnar fanns det alltid någon famn att vila i.
“I en famn i Amsterdam går en sjöman fram…” sjöng Brell. Amsterdam blev sedan försmaken av det som skulle komma. Ingen “Uppblåsbara Barbra” utan äkta vara även om det ibland kännas mekaniskt och uppblåst.
Innan jag gått hädan ska jag berätta vad jag upplevt. Om sanningen ska fram så tycker jag att alla som har problem måste gå i anal-ys. Jag har rätt till en sådan möjlighet som föreligger innan jag beger mig ut på frihetens hav.
Vad det nu betyder, men en dag ska jag ut på det stormiga havet och göra själ för mitt namn. Då blir jag en lugn och sansad personen. Den som är trygg och inte oroar sig för något hi, hi, hi,…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar