Vad blev det av Påsken?

Påsken i Skåne blev omtalad på min blogg som alla kan se som läser den. Det var konstrundan som lockade. Första dagen drog vi till Hagstad och Löderup. Där har Lotta sina rötter. Filmregissören Viktor Lindgren heter hennes pappa. Han gjorde bl.a. filmer om zigenarnas liv. Farfar var lärare i Hagesta mellersta skola.

Jag hade hoppas på ett möte med andarna, men det verkade inte så eller så fanns de med oss heltiden. Lotta är medial och har kontakt med den världen. Även jag kan känna av dem ibland, men det är inte så ofta. Oftast när rädslorna tagit över och spelar mig ett spratt då hjälper de mig mot det onda.

Vid Hylkegården träffade vi Hillfon, men där fick jag inte ta några bilder. Marias dekorativa måleri gjorde oss upprymda, men det var byggnaderna invändigt som imponerade mest. Allt harmonierade skulle man kunna säga utan att vara allt förmäten och arrogant.

Det var dalskt där och jag mins min ungdom. Jag var keramiker i Björbo och jag ställde ut på Svenssons loge. Det är inte mycket som ändrats bland de kreativa och jag sökte mig till. Sydamerikas indianers kulturområdet blev mitt signum. Jag hade varit sjöman och minns Inkamuseet i Lima tydligt när jag gick iland 1967.

Tyvärr slutade jag när jag nått höjdpunkten på min bannan. Kanske för att jag insåg att det finns hur många som helst som vill bli omtalade också sälja sig på den öppna marknaden. Jag var nöjd med ett resultat över förväntan. Att en liten person som jag lycktas tillverkar skålar och fat med den sortens dekor som syns ovan var ofatt-bart.

Som alla borde förstå vid det här laget är att jag inte vill bli omtala för hur duktig jag varit utan för den jag verkligen är. En individ som inte söker efter ära och berömmelse utan en person som är nöjd med den han blivit. Framför allt ville jag komma underfund med vad ångest, panik och skräck är. Jag ville också förstå vad den beror på och vilken roll den spelar i mitt liv.

Alldeles nyss fick jag kunskapen om detta. Ångest är hjärnspöken som har ett bestämt syfte. Nu är det bara känslan som ska hänga med, men jag säger inget ännu. Så skriver jag för allt detta jag känner nu det måste lada i mig själv och bli till vetande.

Nu är det spikat; vetandet glömmer jag inte i första taget. Om detta vetande jag fick kontakt med nyss och återkommer jag när det kännas rätt att göra det. Halleluja!