Hur tänker man när man är rik?

Jag kan förstå hur rika människor tänker till viss del, men hotar de mig så förstår jag dem inte als. Då blir jag blockerad. Det handlar också mycket om att jag inbillar mig att de vill mig illa, men gör det inte.

Det som skrämmer mig är vad de tänker göra med alla pensionärer som inte orkar arbeta fram till de är 75 år.  Ska man tvingade dem som fått en stroke att lägga på ett extra kol? Och de som har kol ska de ta med sig syrgasvagn till jobbet?

Jag vet att jag ska sluta oroa mig för allt som kan inträffa och blir upprörd om saker som inte ännu har hänt. Och det som aldrig ska hända. Jag måste stanna här, just här, i detta ögonblick. Vad händer just nu och vad som händer här.

Att vara härvarande är ett motto som min särbo lanserat. Det är allt som betyder något. Här levs livet och att vissa sedan samlar pengar på hög är det inte mitt problem. Den sortens människor umgås inte jag med längre därför att de är giriga och snåla.  

Om detta sättet att se på saken finns bara en sak att säga; livet handlar inte om våra fysiska eller materiella ägodelar, det handlar om agendan för våra själar. När materiella ägodelar tjäna den agendan, de kan vara underbart och ska firas. Men om de kommer mellan mig och själen, så kan jag mycket väl bli fördröjd på min heliga resa.

Min resa är vägen till fred, till harmoni, till djup inre glädje, till kärlek och till Källan eller om man så vill Gud.

Om jag lyckas uppnå detta innan jag lämnar jordelivet är frågan. Blir det inte så är det en förberedelse till nästa liv, om det finns något sådant. Det är mycket som tyder på det. Kontakten med de anhöriga som gått bort är inte påtaglig, men den finns där tror jag.

Någon vakar över mig. Klappar mig på huvudet och smeker mig på kinden i svåra stunder. Jag tror att de har samma uppgift som jag kommer att få när det är min tur att gå över på andra sidan. Framför allt dömer och straffar de inte någon levande som de som mår dåligt gör varje dag.

I min mors fd. trädgård fann jag denna rödhake. Den sjöng fasligt grant och påminde mig om att allt kommer att gå fanatiskt bra.

Det betyder att jag kommer att få många fina stunder utanför det lilla fängelse som jag själv skapat. Fantastiska stunder tillsammans med mina barn och barnbarn. Även med min särbo och hennes katt. Det är något att se fram emot även om allt har en baksida.

Den naturälskande människan

De flesta människor älskar troligtvis naturen  lika mycket som jag gör nuförtiden. Det är ett fåtal som inte gör det och de är oftast dem jag möter i olika sammanhang. Varför? Därför att det jag ser är det som är negativt eller om man så vill jag ser baksidan av allt.

Det andra blir då osynligt för mig, men riktigt så illa är det inte. När jag mår bra kan jag se båda sidorna. Av någon anledning så har det blivit så. Det kan beror på att jag inte vill bo kvar i huvudstaden, men för tillfället är jag fången här. Den som läst förra blogg förstår att det störta hotet är nybyggandet. Jag är i stort sett omringade av de storslagna planer på ett gigantiskt Norra Djurgårdsstaden som politikerna projekterat.   

Det är därför en konst att se vad som är vackert runtomkring mig, men det går. Kunde jag skulle jag vilja känna på det som “nybyggarna” känner inför förändringarna av stora mått. Eftersom allt är relativt så kan jag faktiskt göra det. Nyss älskade jag nämligen Stockholm, men då var det annorlunda. På den tiden var Rosendals trädgård ett ställe bland många andra som jag sökte mig till för att leta efter en parter att dela mitt red med.

Om jag skulle vara självkritisk så är jag egentligen bortskämd. Den omtalade parken jag skrivit om sträcker sig ända bort till Ulriksdal. På andra sidan har jag Kungliga Djurgården och den är inte så liten den heller. Inte nog med detta. Vännen Svante kan jag besöka på Skeppsholmen när det passar. Där finns det en möjlighet att får ro nära saltsjön.

På morgon kan jag även ta cykeltur ner till båtbryggan och dra några djupa andetag vid Stora Skuggan. Vad bråkar jag då om?

Jag behöver alltså inte andas in den dåliga stadsluften som de flesta andra Stockholmare tvingas göra. Nu har jag allt det jag behöver där jag bor. Så varför är jag så himla missnöjd? Om jag inte har mage skulle det också vara möjligt att möta någon ny.  Det är modigt för det är att satsa allt på ett enda kort.

Men det tänker jag inte göra. Jag vet nämligen att det inte skulle bli bättre utan sämre. Vem skulle kunna ersätta den som väntar på mig i Skåne? Ingen. Blotta tanken gör att jag känner mig bortskämd så jag skäms.

Jag tror att jag vet varför det är så här. Svaret är att jag är rädd. Lika rädd som djuren som jag möter varje dag. De tänker säkerligen; “Kommer denna tvåbenta varelse att anfalla mig och döda mig och sedan äta upp mig?” 

Jag tänker däremot: “Ska byggherrarna med politikernas hjälp de förstöra den underbara naturen som finns kvar utanför mitt revir?”  

Jag är rädd för de ändringar som ev. kan tänkas bli framöver. Därför dyker jag trots att jag vet att allt kommer att gå bra, men rädsla är en djuriskinsikt.

Konstigt för hittills har allt gått mycket bra. Varför skulle det inte försätta att göra det? Trots detta så tror jag att den dagen jag förstår vad rädslan har för mening i mitt liv då kommer jag att känna tillförsikt.

Horder av människor som invaderar nationalstadsparken!

Byggföretagen och politikerna försöker inbilla oss att bostadsbristen måste byggas bort. Varje månad fylls Stockholm på med 1 300 Stockholmare påstås man. Då tar de ingen hänsyns till djurlivet i statistiken, men de hittar ofta en plats utan att gapa och skrika efter en holk. 

“Asfalterar skiten!” är det motto som får mig att förstå hur de som vil tjäna pengar tänker. Det som byggherrarnas vräker ur sig nere vid Rivieran när de dricker whisky med en flera lager guldlänkar runt halsen. Detta är en nidbild eftersom jag har svårt att förstå hur det är att vara rik. Jag hoppas det för om det är som jag tror att det är då kommer Uppdrag granskning avslöja dem med byxorna ner när det uppdagas.

Det känns som områdena omkring Kungliga nationalstadsparken är i fara, men så behöver det inte vara. Hur som helst så tvingas jag yra om detta även om min utsaga upplevas som betydligt överdriven.

Här går faktisk fåren fritt, men det är en frihet som vi inte tål. Instängdhet är det jag ser när Norra Djurgårdstaden byggs. Hälften hade varit nog. Det förstod byggborgarrådet innan han hoppade av. Det är så de gör. När det osar katt lägger man bannen på ryggen. Det skulle jag göra för då man slipper de stå i skamvrån och skämmas. Fegheten personifierad i form av kostym och slips. En förklädnad som är gångbar, men jag visar mig naken numera. Står för min ynkedom.

Nu drar 15000 nya hyresgäster in och förpestar luften, men så behöver man inte se på saken. Många är häpna över det natursköna området som de flyttat till. Till och med djuren blir blir förvånade över alla vänliga besökare. För att inte tala om viggen Vigge. Han känner det inte som man gör ett intrång i sovrummet. “Var så goda stig på!”

Det kunde varit värre, mycket värre för på vardagarna kan han andas ut. Då går de tvåbenta varelserna till jobbet och vissa stannar hemma. Det sägs att man planerar resor till andra länder. Där det finns andra slagas djur att se på. Sedan skryter de när man kommer tillbaks. “Du skulle se vilken konstig fågel jag såg när vi var på Kreta!”

Det tycker inte rådjuret Ronja om att höra. Hon är lite avundsjuka. Hon vill visa upp sig i all sin glans hemma vid och hoppas på att bli beundrad för sin lilla vitta fläcken där bak. Baksida är den vigaste sidan i ett rådjurs liv  hävdar hon.

Men vad bryr sig hägern Nisse om detta. Han har åtskilliga gånger sett de varelserna framifrån eller vad han ska kalla denna märkliga företeelse för. En del har konstiga saker på huvudet. Andra flyger fram på två hjul och ibland fyra. Vissa åker på någon konstig slags bräda. 

Men mest får tofsvipan Lolita som skräms. Hon vaktar sina ungar tillsammans med Kurt. De öppna landskapet är ett skydd. De vill göra ungarna flygfärdiga så fort de går så att man kan flytta till annan ort. Där man inte blir jagad av de fyrbenta saker i koppel och utan som varelserna tar med sig på sina långpromenader.
 

Trots allt finns det de som anpassat sig till allt detta. En lite brun fågel har jag sett som jag inte vet vad den heter. Hon hade inte något val. Den vet inte om sedan urminnes tid har den härskat över djurlivet. Det var dinosauriernas tid. Den lilla fågeln var då femton meter hög och hade då en hals som sträckte sig upp i trädkronornas topp.

Nu kommer den tillbaks, men det kunde som sagt varit värre. Det kunde vara 25 000 som det är tänkt att bli när man byggt färdigt. Den som överlever får se vad som händer. 

Så fantastisk är vår underbara natur. Man kan se den från olika håll om man inte känner sig hotad, men insikten och förändringar måste komma inifrån. Man kan inte tvinga någon att tycka som jag.

Därför är jag tveksamt om det går att rädda nationalstadsparken. Man måste ha tålamod, men tyvärr har jag inte det. Nu gäller det att visa vad jag lärt mig. Det jag lärt mig är att det är inte politikernas fel att världen ser ut som den gör. DET ÄR VÄLJARNAS FEL!

Den nakna sanningen!

Innan jag fördjupar mig i naturens underbar väld, måste jag berätta om sanningen om den mänskliga förnedringen. Om det nu är en förnedring. Jag är inte säker. Det handlar ytters om att stå för vilka vi är. Därför säger jag att allt går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt och gör man inte det är man en nolla.  Såna är vi.

Det är inget fel att tjäna pengar, felet är att det sker till varje pris. Röda Korsets vd:ar har fått mig att känna stort obehag inför människan girighet. Intellektuella och bildade personer som vitt och brett berättar om humanitet och välvilja kan även gå med i ett krig som inte är deras eget utan att tveka därför att de tjänar på det. Ser man sedan den egna befolkning sprängs i bitar av terrorister det bryr de sig inte om. 

Frågan är när nästa explosion drabbar Stockholm, men det bryr sig inte SÅPO om. De jagar heller “knäppsklar” som skäller på politiker därför att fattat idiotiska beslut. Om jag ska vara snäll så är de är lika rädda som jag och de kontrollbehov. Den ruttenhet som vissa hur skadade egon vi trots att man heter Obama, sitter i Svenska Akademin eller heter Leo. Där har vi något gemensamt.

Hur ser det då ut i naturen? Den ljuger inte. En naken värld. Det är bara kameleonten som luras och pungråttan som spelar död. Vanligare bland växterna kanske där måna orkidéer inte är ut efter nektar utan sex.

Gladan döljer inget. Under sin jakt väsnas och skriker den. Det gör den för varna alla eller så blir offret förstelnat. I vår väld varnar inte kvinnorna männen för vad som komma efter bröllopet. Tvärtom. De blonderar sig, pudrar näsan och klär sig sexigt. När de är färdiga ser de ut som om oskyldiga lamm, men under sminket döljer de som sagt sitt verkliga jag.

Vackra kvinnor paralyserar många män och de blir ett lätt fångat byte. Ju större plånbok desto fler se en möjlighet att slippa utanförskapet. Som små söta prinsessbakelser bänkade sig utanför Sturehovs uteservering. Rena köttmarknaden. Ute ska man vara inne och söka efter en lämplig partner. En räddaren i nöden om man så vill och den som inte uppfyller kraven hammar på glasberget.

Kvinnas makt över mannen är oerhörd så vad bråkar de om? Mer makt? Var finns kärleken? Kärleken till pengar menar jag är den nakna sanning som sagt, men det är inte helt sant. Det jag beskriver är baksidan. Pengar kan ge oss lycka även om den bara är tillfällig, men inte äkta kärlek.

Detta är något som jag saknar till mina medmänniskor just nu. Jag önskar att jag hade mer av den varan och oftast har jag det. Ibland förstår jag till och med “fienden” och jag kan känna sympati. En känsla av samhörighet med de som har makt och pengar. Varför? 

Som alla ser håller inte analysen i förra bloggen eller hur? Jag skulle tror att det beror på att jag återvänt till mitt “älskade” Stockholm.  Trettio och fyrtioåringarnas förlovade rike. De stressades och s-drabbades paradis. Tigens revir. En plats ditt alla flyttat som ska bli något eftersom de inget är.

De drabbar oss alla och de tar ingen hänsyn. Skulle det var tillåtet att köra på gångare och cyklister skulle det göra det utan att bry sig. Därför tänker jag bli en flyttfågel. Det som räddar mig var hägerparet där jag bor. De påmind mig om ordet tålamod.  

Dessa statliga fåglar får mig att tänka på rätt sätt. Tanka på att det finns en lösning på alla problem. Ingenting är olösliga. Jag ska göra allt jag kan för att undvika frestelsen att tro att det som vänder sig mot mig inte är oöverstigligt. 

Jag kan alltid hitta någon lösning, om jag är övertygad om att det är inte så. Så jag måste ha tilltro till livet. Nu kan det vara ett bra tillfälle att visa det. Jag måste koppla av. Allt kommer att bli bra.

Varför ens försöka påverka andra?

Min åsikt numera är att man INTE kan påverkar andra. Blam annat måste var och en gå sin egen väg på frågan om det finns något på andra sidan. Därför kan jag lika gärna hålla käft. Det jag kommit fram till är mosigt och ointressant. Framför allt tycker mina barn det. Det har de tycket sedan de var barn.

Jag anser att man är barn fram till 20 års åldern, men 18 år är det enligt samhällets jagar. De flesta se alltså igenom sina föräldrarnas livslögner under den här perioden. De gör de trots att de inte levat tillräckligt länge för att komma till insikt. De behöver de  inte göra för allt är så uppenbart. Den nakna sanningen om vilka vi är och som man förnekar trots att den är ögoninfallande. 

Den som inte fått denna insikt på äldre dagar anser att alla har rätt att yttra sig, men att ha en åsikt inbär att man utsättas för stenkastning idag. Vad man inte förstått är att om slår samma allas tyckande i en fråga då kommer man sanningen närmare. Alla ska ha rätt och man förstår inte heller att man inte alltid kan ha rätt.

Att ha fel upplevs värre än att blir kastrerad och få sitt organ uthängt. Vad få känner till är att det finns en verklig historia bakom det könsorgan som är till allmänhetens beskådan vid Skeppsbron 44. i Gamla Stan Faktiskt så framhärdar vi istället i våra fel trots att det bara är dårar som gör det. Något som varje dag ser inom politiken.

Vad har då en åldrande person som jag att komma? Bara tjugofyra olika yrken har jag haft, bott på fjorton olika plaster, rest på de sju haven och varit tillsammans med tio olika kvinnor efter ett sextonårigt äktenskap. Sexton år i helvetet alltså.  Det enda glädjeämnet var när mina barn förgyllde tillvaron för mig de fösta åren. Dessutom har jag arbetar facklig och politiskt under en lika lång period och jag har skrivit några uppkast till det man i dagligt tal kallar böcker.

Framför allt fick det politikiska arbetet mig att förstå hur mycket som redan är uppgjort. Det som vanliga människor inte har en aning om. Den viktigaste lärdomen var att allt går ut på att hålla ihop mot väljarna. Man ville att de ska tror att det finns skillnaden mellan olika partier och att man är oeniga. Men detta förstår bara den som vistats bakom kulisserna och spelat med i den teater som vissa kallar den stora konspirationen.

En roman blev det också, men målet var tre. Även en faktabok om medeltiden. Åtta noveller och en dagbok finns även på nätet. Som sagt jag skriver inte att det är böcker. Det är mina sopor som jag kastat upp. Därför presenterar jag mig inte heller som författare utan som komposterare.

Saken är den att jag har tillräckligt med självförtroende och behöver inga titlar för att var något. Det är jag redan. Fyra år på SSB (Stockholms stadsbibliotek) gav mig den insikten.

Det är inte mycket att komma med om man jämför, men jag har även bloggat i många år. Frågan är om inte detta självömkan och ironi? Nej, det är insikten om de lögner och myter som många sprider om sig själva.

Att berätta att det finns två sidor av allt som jag här gjort är att höja sig över den allmänna medvetenheten anser jag, men det hör inte hemma i de “fina” kretsarna. Såna är vi. Vi som kallar oss människor för att urskilja oss från de andra djuren i vår herres hage, men där igen gör något utan att tjäna på det.  

För att inte tala om de som sitter i Svenska Akademin. “Bildade” män och kvinnor som tror sig veta hur man ska formulera sig om man vill bli berömd.

Nu var jag medvetet elak. Det tyder på avund, men så behöver det inte vara. Kristina Lugn ser jag ofta halvsovande inne på olika caféer runt Stureplan. Det är bara när en tv-kamera är i närheten som hon vaknar hon upp ur sitt zombi likande tillstånd.

Såna är kändisarna. De är uttråkade om de inte får vara i centrum. Förr räckte det med alkohol. Nu tvingas de ta till tynger droger så att det patologiska egot får sin beskärda del av kakan.  

Ytterligare en insikt har jag och den bygger på att jag förstått sk. bildade varelserna förnekar att man med vetenskapens hjälp kan förklara livets innersta menig. De kan man bara man har tålamod och väntar på det rätta tillfället. Nu syftar jag på de som inte tror på Gud, men på honom tror inte jag heller på . Det jag tror på är något allsmäktigt som jag kallar Källan.

Det är därifrån jag hämtar mitt vetande, men det är en enorm skillnad mellan det jag tror på och de fantasifulla historier som muslimer och kristna hittat på om en profet som styr över våra liv.

Jag tycker att det är vansinnigt att påstå denna gud skulle ha människlig gestalt. Det kan bara ett barn hitta på. En person som sitter på en tron i himmelen med långt vitt eller grått skägg. Min gud syns inte utan finns inom alla och tillhör alt levande.  Därför är jag också jag gud. Den är jag som vet allt om jag bara vågade lyssna på mitt inre.  

Framtidens bloggande kommer att handla om den vackra natur som finns här och nu. Nu är jag nämligen färdig med sökande efter allt det som händer omkring mig. Jag har gått från kunskap till vetande och behöver därför inte vara rädd längre.

Detta var stora ord och jag får se om det håller för en prövning eftersom det är veten-skap!

Nu är det bra och underbart!

Så kännes det när man reser genom det fantastiska landskapet Skåne. Det är underbart att tänka så och inte på något som är negativt. Inte om mig själv. Inte ens lite bara.

Dessutom är ingen av dessa tankar korrekta. De flesta av dem var överdrivna och några av dem var "bestående". Så intalar jag mig istället sanningen om att jag är underbar.

Om jag inte lyckats skicka ut någon för detta meddelande i universum då är min budbärare Källan. Det som vissa klar gud, men som även går under namnet kraften. Källan lägger in min beställning och den vet att jag kommer att få det som är mitt.

Alla saker fungerar i slutändan och lyckan är att då förändras min attityd. Då le jag verkligen.

Lika förändrad som när nu våren ler mot mig vid Drakamöllan. Det är där jag går från insekt till insikt och det är där jag förstår att jag är en del av naturen och ett med universum.

Sådana här platser ska jag besöka ofta för då  får jag den inre frid som jag inte kan vara utan. Det landskapet som öppnar jag för mig är de landskap som jag har inom mig. Det är kärleken till naturen och allt levande.

Nu ser jag bara det som är bra!

Nu ser jag bara det som är bra. Kan det beror på att våren är här på allvar? Vädret påverkar mig nuförtiden. Dessutom vann jag väderbilden på TV4. “Ett hav av scilla vid St Herrestad”

Synd att det inte blev några prispengar. Fyran har råd, men där är man snål. Det är synd att vi är grannar, men Peter Kondrup känns annorlunda. Meteorologerna de håller i alla väder.

Som sagt det är bra med utmärkelser för då kommer sanningen fram. Vännerna uppmärksammar mig plötsligt för fotograferandet. Nu hade jag fått en stämpel med texten godkänd.

Märkligt att det ska behövas sådant trams bland bild-at folk. Varför var man så osäker på vad man tycke förut? Jag mår illa. Ingen vet vad som är äkta. Vad står tempel signaturen Rembrandt för. Håller den vid en granskning.

Marknaden påstår sig veta det eftersom de vet minsann vad som säljer. Därför ratar de kanonbra förfalskningar för att de handla ju om att tjäna på konsten eller handlar det om konsten att tjäna pengar. Den som påstår motsatsen ljuger, men det gör alla nuförtiden.

Nyss skrev jag att jag ser det som är bra och det sant. Det är bara att se vad dessa fräcka påståenden står för. Det är bra då förstår man hur det är ställt med människorna här i världen. Fårskocken som rösta på politikerna så att de vi får behålla alla orättvisor.

För min del har det alltid varit så att jag inte velat berömma vännerna med lögner. Jag vill servera dem sanningar och därför läser jag inte deras böcker hur gärna de vill det. Det kan jag inte göra för det går inte när jag känner varje andetag och hur bra de är på att förenkla och överdriva.

Jag läser dem inte för där står det inte ett ord om vilken skitstövel jag är. Klart att det är så. De är så fokuserade på sig själva att det glömmer bort omgivningen. Det har jag däremot inte gjort och därför finns det med i alla mina uppkast och utgivningar.

Det är som alla förstår verklig vänskap som jag söker inte den påklistrade och ytliga. Falsk vänskap kan jag vara utan för om jag får problem med missdådare och annat pack är de som bortblåst.

Fast jag inser att så enkelt är det inte. Jag har några vänner som jag vet inte vill att komma mig för nära. Det vill de inte för de klara inte av den smärt som det kan innebära att förlora en trogen vän som jag är. En moralens väktare som dömer ut alla som inte är som jag.

Just det. Kanske det är jag som tänker på deras sätt och vis? Så kan det fanatiskt vara. Det jag tillskriver andra handlar om oftast mig själv. Det är bra att prova den tanken innan jag dömer ut alla jag känner som falska och gemena.

Se till det som är bra!

Det är svårt att förstå varför jag inte ser till det som är bra utan nästan bara till det som är dåligt. Om jag i stunden försöker konserterar mig på det som är bra då blir det mesta bra som finns runt omkring mig. Problemet är bara att när det sker något som är dåligt så förmörkar jag det som är bra på några sekunder, men det går att göra något åt det om jag vill och verkligen försöker.

Naturligtvis beror det på vad som har hänt. Tortyr (t.ex. störande grannar) eller sorg (separationer) är inget undantag, men det jag talar om är problemen som jag möter i vardagen. Det kan jag bota på de viset. Även gräl går att bota med “bra”, men det beror på vem som framför dem. Hur som helst förkortar den insikten trots allt den negativa processen.

Visst jag medger att är man som jag en person som ser det negativa som positivt i tillvaron så blir det svårt att tänka på det här viset. Vissa vill inte ens göra det och skulle jag vara glad och uppåt så finns det många som omedelbart vill förstöra för mig.

Det är sådana som inte tycker om positiva människor därför att då hammarna de i underläge. Det förlorar med andra ord en syndabock. “Nu är han arg igen och då kan jag påpeka det för honom – denna okunniga lilla människa.” Så skulle det ev. kunna låta om man analyserar det som finns inom den sortens människor. En gruppen som jag upplever inte har ett eget liv.  De parasiterar på andras olycka.

Samma problem, men en mycket största fråga är hur mycket bra jag kan acceptera? Bra flödar som sagt till mig varje dag, men jag tänker inte på det. Saken är den att hur mycket av det jag erfar beror på hur mycket av det jag kan tillåta. Och hur mycket av det jag kan tillåta beror på hur "värdig" jag tror att jag är av den varan. 

Ser jag till det goda är jag värda allt det goda som finns i universum.  Om jag var gud skulle jag tycka det i alla fall, men är man en simpel människa då får jag nöja mig med det som finns omkring mig i det egna livsrummet.

Det tycker jag är bar och gott nog.

Lögnen och sanningen

Om man ska reda ut saker och ting måste man vara sann. Det är få som är det eftersom de flesta ljuger. De gör de inte alltid medvetet, men en del gör det. Vissa skriver böcker om saker som inte hänt, men som de påstår har hänt därför att de tjäna på att framställa sin historia på det sättet.

Det är inget fel att tjäna pengar på en fiktion, men nuförtiden går man ut med att det som man skrivit är sant. Antigen har man varit med om incest, våldtäkt eller så tror man sig sitta  inne med sanningen om  68-vänstern lögner och bedrägerier.

Man odlar myten om den radikala människans godhet därför att man måste bevara sin position. Skulle någon berätta sanningen skulle det bli skandal och folk tror mera på en lögn än mer än det som är sant. Så fungerar världen idag. Sanningen är något som man först och sist tar fram om det skulle bli en öppen fråga.
 

Vad är det då för fel med att ljuga? Har man inte alltid gjort det? Alla vet att det är en viss sorts människa inte klarar av att stå för den man är. De tror att de blir sämre än andra om de erkänner det som är naturligt och självklar.

Det finns också en annan sort, de som tjänar pengar på att fara med lögner. Märkligt nog för de blir förr eller senare avslöjade och då blir det pinsamt. Värre än om de varit sanna från början. 

Jag tillhör de som ljuger ibland. Problemet botar i ett djupgående mindervärdighetskomplex som jag fortfarande dras med. Därför kläde jag upp mig när jag blev arbetslös 1995. Köpte en kostym på Kappalh. På samma sätt som det går för andra lögnare gick det så långt för mig att jag trodde att det bara var jag som talade sanning.

Mellan åren 1968-86 skrev jag dagbok. Syftet var att inte bara avslöja den borgerliga människan lögnaktiga beteende utan också mitt eget. Rättare sagt det blev en biprodukt när jag upptäckte att det var jag som var den största hycklaren.

I mitt utkast till roman använde jag änder som symbol för lismandet. Anden står nämligen som symbol för falskhet och svek. Jag antecknade i stort sett varje söndagsmiddag hemma hos familjen Renström i dagboken och efter ett 16 årigt förhållande med dottern i huset skilde jag mig.  I klassiska anda inledde jag sedan ett nytt förhållande med en annan kvinna. “Vem var det då som svek?” kan man fråga sig, men det beror på hur man ser det. 

Ser man det på mitt sätt då har jag ingen skuld eller rättare sagt. Båda är lika goda kålsupare, men det är jag ensam om att tycka.

Därför har jag sen dess har jag varit tvungen att tvätta min byk inför alla fd. släktingar och “närstående” som tror sig vara bättre än jag. Därför känner jag mig inte ren utan full med skuldkänslor eftersom vissa tror sig veta mer om mitt liv är jag gör och vad som hände under äktenskapet.

Men jag är inte ensam om känna så. Numera retar jag mig på de som inte är lika sanningsenliga som jag blivit. På flera mils avstånd kan jag känna igen dem när de simmar runt i anddamen.

Som ytterligare en biprodukt under reningsprocessen blev att jag även kan se igenom den notoriska sanningssägaren. En sådan person känner jag för tillfället. Hon fyller år på nyåret och hon är stolt över att gå under epitet öppen och ärlig, men den ärlighet bygger på att rätten att bara säga dåliga saker om andra. De som är positivt är enligt henne inte sant och en värt att nämna.

Ännu en gång har jag alltså spelat rollen som räv. Den rävaktiga som när som helst kan sätta kniven i ryggen på alla de som han inte vill ha med att göra, men ändå tvingats umgås med därför att han vill avslöja dem med byxorna nerdragna.

I minna ögon är de dumma gäss som enbart tror gott om sig själva. De förstår inte att jag suttit på parkett och betraktat det skådespel som de visat upp för mig hela tiden. De vet inte om att det är de som utspelar sig bakom scenen som är min specialitet.

Man kan fråga sig varför? Om jag måste vara sann blir svaret ingen svår nöt att knäcka. Svaret kommer snart fast då måste även jag att stå där med byxorna nerdragna.

Lite kan jag lossna på förlåten och då är jag mörkrets riddare. Jag ser med andra ord bara till det som är dåligt och inte till det som är bra som min gode vän sanningssägaren, med den skillnader att jag håller käft. Så tänker jag trots att vet att det är bristen på kärlek som gjort mig till den räddhare som jag är.

Som tur är vet jag att rädsla bekämpas bara med kärlek och äkta kärlek som kommer inifrån!

Tålamod

Det största mod man kan visa är tålamod sägs det. De är också något som jag verkligen saknar. Får jag inte som jag vill går luften ur mig totalt. Jag tror då att alt har gått åt fanders, men så blir det inte.

Så reagerar jag trots att jag lärt mig att allt kommer till mig när det är moget. Jag är med andra ord bortskämd. I egentligen tror jag att stekta sparvar ska komma till mig så fort jag öppnar käften. Det är en baksida som jag ofta visar upp.

En gång i tiden sökte jag till några utbildningar i den högre skolan. Det var inom kost och kultur, men jag kom inte in. Efter de negativa beskeden (1975 och 1984) bröt jag ihop fullständigt och jag återhämtade mig aldrig.

Någon återhämtning var det egentligen inte frågan om utan det handlade mer om att förstå vem jag verkligen var. Orsaken till sammanbrottet var ett överdrivet självförtroendet eller om man så vill mitt djupgående mindervärdighetskomplex spelade mig ett spratt.

Men hade jag då vetat det som jag idag vet om bildning och smak då hade jag blivit glad över att slippa umgås med sliriga typer som tror att de vet vad som är vackert och fult. Alla är de marknadsanpassade och de tror att de sitter inne med sanningen om vad som går att sälja inom det som de menar är kultur.  “Det håller inte!” är en helig kodex om författaren och konstnären inte alstrar några pengar.

Rättare sagt nederlaget gav mig en totalt felaktig känsla av att jag var en nolla som ingenting var värd på grund av detta, men det gjorde inget. Det innebar att min roll på sikt blev att utifrån se på det spektakel som utspelade sig bakom scenen. Lögner om lycka och framgång.

Alvarligt talat och utan sarkasmer har jag förstått att nycken till framgång är att inte ha några förväntningar. Hade jag även insett detta hade jag sluppit gotta mig i nederlagets förbannelse.

Problem med att se på besvikelser som jag gör i allmänhet förstörde bara. Framförallt när man som jag mår dåligt vid minsta lilla bakslag. En normala personer söker flera gånger till olika utbildningar, men inte jag. Oftast har man tålamod och kan  vänta på det rätta tillfället och det är det jag måste lära mig om det går. 

Det sägs att hägern är symbolen för tålamod och då förstår jag varför den dyker upp över allt numera. Frågan är om det går att träna bort panikkänslor eller när det inte händer något och jag måste vänta på min tur?

Om det skulle vara medfött då går det inte att träna bort, men hur gör man annars? Meditation har inte hjälpt eller konstruktiva tankar. Det som kallas kognitivterapi. Mitt eget liv påminner mycket om denna metod.

När det händer något som jag tror ska sluta illa tar känslorna omedelbart över och jag tro inte att jag kan förändrats. Då känner jag mig som en dovhjort och lägger benen på ryggen vid minsta lilla hot. 

Med detta är det något djuriskt, men ändå hävdar andlighetens helig skara att det går att bota. Saken är den att jag är en person som har höga krav på mig. Allt ska vara perfekt, men jag vet att det finns inga perfekta människor eller rättare sagt alla är perfekta. Även det operfekta är perfekt.

När jag förstått detta fullt ut då finns det eventuellt en möjlighet att komma fram till det som kan hjälpa mig på vägen mot det mål jag satt upp.

På den vägen, den som syns på fotot och som illustrerar den platsen som jag måste komma till för att kunna gå vidare. Fast det har jag redan gjort, men det finns några hinder som inte får mig att känna på känslan av framgång.   

Som sagt jag måste jag släpp på alla krav på att försöka vara perfekt. Alltid vara den duktigaste utan istället vara mig själv. Den jag inners inne är. En person som älskar livet och som vill ha roligt och njuta av det som gör mig lycklig.

Att få äga en guldhatt det är få förunnat, men en dag blir jag den som gör det - om jag har tålamod och orkar vänta på min tur. Jag vet ju att det som tillhör mig kommer till mig när det är moget.

Den tanken som nu slår mig är att begreppet perfekt betyder att man måste acceptera sig själv för den man är. Inte bryr mig om vad andra tycker. Svårare än så är det inte, men det är svårt om man som jag tolkar in vad andra tycker om mig. Personer som i min närhet ständigt vill ändra på mig och inte älskar mig för den jag är eller är det bara jag som upplever att det är så?