Lögnen och sanningen

Om man ska reda ut saker och ting måste man vara sann. Det är få som är det eftersom de flesta ljuger. De gör de inte alltid medvetet, men en del gör det. Vissa skriver böcker om saker som inte hänt, men som de påstår har hänt därför att de tjäna på att framställa sin historia på det sättet.

Det är inget fel att tjäna pengar på en fiktion, men nuförtiden går man ut med att det som man skrivit är sant. Antigen har man varit med om incest, våldtäkt eller så tror man sig sitta  inne med sanningen om  68-vänstern lögner och bedrägerier.

Man odlar myten om den radikala människans godhet därför att man måste bevara sin position. Skulle någon berätta sanningen skulle det bli skandal och folk tror mera på en lögn än mer än det som är sant. Så fungerar världen idag. Sanningen är något som man först och sist tar fram om det skulle bli en öppen fråga.
 

Vad är det då för fel med att ljuga? Har man inte alltid gjort det? Alla vet att det är en viss sorts människa inte klarar av att stå för den man är. De tror att de blir sämre än andra om de erkänner det som är naturligt och självklar.

Det finns också en annan sort, de som tjänar pengar på att fara med lögner. Märkligt nog för de blir förr eller senare avslöjade och då blir det pinsamt. Värre än om de varit sanna från början. 

Jag tillhör de som ljuger ibland. Problemet botar i ett djupgående mindervärdighetskomplex som jag fortfarande dras med. Därför kläde jag upp mig när jag blev arbetslös 1995. Köpte en kostym på Kappalh. På samma sätt som det går för andra lögnare gick det så långt för mig att jag trodde att det bara var jag som talade sanning.

Mellan åren 1968-86 skrev jag dagbok. Syftet var att inte bara avslöja den borgerliga människan lögnaktiga beteende utan också mitt eget. Rättare sagt det blev en biprodukt när jag upptäckte att det var jag som var den största hycklaren.

I mitt utkast till roman använde jag änder som symbol för lismandet. Anden står nämligen som symbol för falskhet och svek. Jag antecknade i stort sett varje söndagsmiddag hemma hos familjen Renström i dagboken och efter ett 16 årigt förhållande med dottern i huset skilde jag mig.  I klassiska anda inledde jag sedan ett nytt förhållande med en annan kvinna. “Vem var det då som svek?” kan man fråga sig, men det beror på hur man ser det. 

Ser man det på mitt sätt då har jag ingen skuld eller rättare sagt. Båda är lika goda kålsupare, men det är jag ensam om att tycka.

Därför har jag sen dess har jag varit tvungen att tvätta min byk inför alla fd. släktingar och “närstående” som tror sig vara bättre än jag. Därför känner jag mig inte ren utan full med skuldkänslor eftersom vissa tror sig veta mer om mitt liv är jag gör och vad som hände under äktenskapet.

Men jag är inte ensam om känna så. Numera retar jag mig på de som inte är lika sanningsenliga som jag blivit. På flera mils avstånd kan jag känna igen dem när de simmar runt i anddamen.

Som ytterligare en biprodukt under reningsprocessen blev att jag även kan se igenom den notoriska sanningssägaren. En sådan person känner jag för tillfället. Hon fyller år på nyåret och hon är stolt över att gå under epitet öppen och ärlig, men den ärlighet bygger på att rätten att bara säga dåliga saker om andra. De som är positivt är enligt henne inte sant och en värt att nämna.

Ännu en gång har jag alltså spelat rollen som räv. Den rävaktiga som när som helst kan sätta kniven i ryggen på alla de som han inte vill ha med att göra, men ändå tvingats umgås med därför att han vill avslöja dem med byxorna nerdragna.

I minna ögon är de dumma gäss som enbart tror gott om sig själva. De förstår inte att jag suttit på parkett och betraktat det skådespel som de visat upp för mig hela tiden. De vet inte om att det är de som utspelar sig bakom scenen som är min specialitet.

Man kan fråga sig varför? Om jag måste vara sann blir svaret ingen svår nöt att knäcka. Svaret kommer snart fast då måste även jag att stå där med byxorna nerdragna.

Lite kan jag lossna på förlåten och då är jag mörkrets riddare. Jag ser med andra ord bara till det som är dåligt och inte till det som är bra som min gode vän sanningssägaren, med den skillnader att jag håller käft. Så tänker jag trots att vet att det är bristen på kärlek som gjort mig till den räddhare som jag är.

Som tur är vet jag att rädsla bekämpas bara med kärlek och äkta kärlek som kommer inifrån!

Tålamod

Det största mod man kan visa är tålamod sägs det. De är också något som jag verkligen saknar. Får jag inte som jag vill går luften ur mig totalt. Jag tror då att alt har gått åt fanders, men så blir det inte.

Så reagerar jag trots att jag lärt mig att allt kommer till mig när det är moget. Jag är med andra ord bortskämd. I egentligen tror jag att stekta sparvar ska komma till mig så fort jag öppnar käften. Det är en baksida som jag ofta visar upp.

En gång i tiden sökte jag till några utbildningar i den högre skolan. Det var inom kost och kultur, men jag kom inte in. Efter de negativa beskeden (1975 och 1984) bröt jag ihop fullständigt och jag återhämtade mig aldrig.

Någon återhämtning var det egentligen inte frågan om utan det handlade mer om att förstå vem jag verkligen var. Orsaken till sammanbrottet var ett överdrivet självförtroendet eller om man så vill mitt djupgående mindervärdighetskomplex spelade mig ett spratt.

Men hade jag då vetat det som jag idag vet om bildning och smak då hade jag blivit glad över att slippa umgås med sliriga typer som tror att de vet vad som är vackert och fult. Alla är de marknadsanpassade och de tror att de sitter inne med sanningen om vad som går att sälja inom det som de menar är kultur.  “Det håller inte!” är en helig kodex om författaren och konstnären inte alstrar några pengar.

Rättare sagt nederlaget gav mig en totalt felaktig känsla av att jag var en nolla som ingenting var värd på grund av detta, men det gjorde inget. Det innebar att min roll på sikt blev att utifrån se på det spektakel som utspelade sig bakom scenen. Lögner om lycka och framgång.

Alvarligt talat och utan sarkasmer har jag förstått att nycken till framgång är att inte ha några förväntningar. Hade jag även insett detta hade jag sluppit gotta mig i nederlagets förbannelse.

Problem med att se på besvikelser som jag gör i allmänhet förstörde bara. Framförallt när man som jag mår dåligt vid minsta lilla bakslag. En normala personer söker flera gånger till olika utbildningar, men inte jag. Oftast har man tålamod och kan  vänta på det rätta tillfället och det är det jag måste lära mig om det går. 

Det sägs att hägern är symbolen för tålamod och då förstår jag varför den dyker upp över allt numera. Frågan är om det går att träna bort panikkänslor eller när det inte händer något och jag måste vänta på min tur?

Om det skulle vara medfött då går det inte att träna bort, men hur gör man annars? Meditation har inte hjälpt eller konstruktiva tankar. Det som kallas kognitivterapi. Mitt eget liv påminner mycket om denna metod.

När det händer något som jag tror ska sluta illa tar känslorna omedelbart över och jag tro inte att jag kan förändrats. Då känner jag mig som en dovhjort och lägger benen på ryggen vid minsta lilla hot. 

Med detta är det något djuriskt, men ändå hävdar andlighetens helig skara att det går att bota. Saken är den att jag är en person som har höga krav på mig. Allt ska vara perfekt, men jag vet att det finns inga perfekta människor eller rättare sagt alla är perfekta. Även det operfekta är perfekt.

När jag förstått detta fullt ut då finns det eventuellt en möjlighet att komma fram till det som kan hjälpa mig på vägen mot det mål jag satt upp.

På den vägen, den som syns på fotot och som illustrerar den platsen som jag måste komma till för att kunna gå vidare. Fast det har jag redan gjort, men det finns några hinder som inte får mig att känna på känslan av framgång.   

Som sagt jag måste jag släpp på alla krav på att försöka vara perfekt. Alltid vara den duktigaste utan istället vara mig själv. Den jag inners inne är. En person som älskar livet och som vill ha roligt och njuta av det som gör mig lycklig.

Att få äga en guldhatt det är få förunnat, men en dag blir jag den som gör det - om jag har tålamod och orkar vänta på min tur. Jag vet ju att det som tillhör mig kommer till mig när det är moget.

Den tanken som nu slår mig är att begreppet perfekt betyder att man måste acceptera sig själv för den man är. Inte bryr mig om vad andra tycker. Svårare än så är det inte, men det är svårt om man som jag tolkar in vad andra tycker om mig. Personer som i min närhet ständigt vill ändra på mig och inte älskar mig för den jag är eller är det bara jag som upplever att det är så?

Baksidan är viktig

Baksidan går inte att dölja. Den syns från alla håll. Därför är den lika viktig som framsidan. Min särbo tala gärna om för mig att jag har en baksida. Det har jag varit medveten sen flera år tillbaka. Den kunskapen måste jag leva med. Hon erkänner också att hon har en baksida, men i motsatt till min är det inget fel på den.

Så därför tillämpar jag mottot; älska mig för den jag är, men så tänker inte hon. Hon vill göra om mig som de flesta kvinnor jag känt försökt göra. Det försöker de göra trots att målet är som sagt är att bli älskade för den man är. Men det finns en skillnad. Skillnaden mellan henne och de andra är att hon vill hjälpa mig att få ro i själen. Det är guld värt, men hon blir tjatig i längden eftersom jag är den jag är.

Det verkar alltså som jag inte förändrats, men det är så jag upplever det i mina mörka stunder. Bara när jag mår bra säger jag att jag förändrats - på vissa punkter. En av dem är att jag förstår att alla människor faktiskt har en baksida inte bra jag.

I mina ljusa stunder anser jag, inte hon att ytterst handlar det om att jag förstå vad kärlek är. Förstå att kärlek är summan av det som är både bra och dåligt. Vad min partner som för övrigt är mycket klok inte heller har försåt är att jag inte vill bli en levnaden död.

Om jag var det då skulle jag enbart visa upp den sidan som “alla” vill se. En snäll och tacksam person som aldrig klagar. Det är de ny andligas största “misstag”. Jag talar inte nu om New Age som spårat ut förlägen sedan utan om dagens ny andlighet som vill ha frid, men de söker den inte i ofriden utan i stillheten.

Det är inte där den finns. Det positiva kan nämligen inte finnas om inte negativa finns. Gång på gång har jag hävdar att energi kommer ur det som både är plus och minus och att vitt inte kan förstå det vita om inte svart fanns.

Därför är det inte dåligt och att vara en surgubbe som Ulf Lundell bara han förstår vitsen med att spela arrogant upplänning i livets teater. Jag går alltså emot den nyandliga rörelsen och det tänker jag försätta att göra. Det är min väg att hitta sanning och hur de andra tänker det är deras sak.

Ytterst handlar det om att bli lycklig och om jag blir det vad är det då för fel med det att ha kommit till insikt om vad som är bra för mig? Då är det inget fel på mig, men på alla de som vill att jag ska vara som de påstår sig vara. 

Det är oftast idéer och ideal som de hittat bland munkar som påstår att de de lever i harmoni. De dödar inte ens en fluga, men det gör jag. De är kanske därför som jag mår dåligt? Det skulle iaf. de hävda är orsaken.

Nära den plast där jag är född är den här stenen rest. Det är i Västergötland o h den markera slaget vid Kungslena 1208. Det var ett stort slag och nu går jag från klarhet till klarhet. Jag har försåt varför de andliga och framför allt de religiösa misslyckas genom historien. De lyssnar på auktoriteterna och inte på sig själva.

Det är jag som är profeten därför att jag har det gudomliga inom mig. Därför måste jag komma ihåg vad min kloka profet sagt om kärlek:

“Fullständig kärlek är inte frånvaron av känslor som hat, ilska, lust, svartsjuka, begär, utan summa av alla dessa känslor. Den sammanlagda summan av allt.”

Kan det sägas tydligare? Min själen måste alltså få uppleva all mänsklig känsla för att nå till den fullständiga kärleken. Nu när jag förstått detta kommer jag i “harmoni” med mig själv och blir förhoppningsvis lycklig.

Mycket dum har jag yrat om, men det här tar priset. Klart att jag måste fixa till min baksida, den är proppfull med skit.

En ny dag gryr

Det som varit är passé-rat och när den nya dagen gryr är den full av förväntningar. Varför? Det undrar jag också eftersom de som händer i framtiden kan inte jag sia om. Det är här och nu som jag ska leva. I det fanatiska nuet. För nuet är fanatiskt om man inte oroar sig för hur det ska gå som jag ofta gör.

När man har ångest är det lätt att förstöra det som är vackert. Trots det har jag med åren lärt mig att vid vissa tillfällen måste jag bara var i stunden. Som i söndags. Det är om detta som blir dagens blogg. 

Normalt brukar jag inte cykla ut på Djurgården för det är för mycket folk där. Jag föredrar mitt eget Djurgården. Det som ligger norr om det som jag beskrev. Det är därför som det kallas Norra Djurgården, men även där börjar det bli trångt.

Vi har djur där också. En häger häckar bland träden och en uv ruvar i gasklockan nära Hjorthagen. Här finns det också rådjur.

Det säg att det är skillnad på de hägrar som häckar där och de som bor där jag satt ner mina bopålar. Det är precis som med oss människor, men egentligen är det ingen skillnad mellan oss. Det är vi som anser att människor med makt och pengar är bättre än de som inte har det.

Alla vet att det inte är sant, men det går inte att bortse i från det eftersom vi nuförtiden bara talat om den yttreverkligheten. Även om de som pratar om den inre verkligheten vet inte vilka de är inners inne. Därför är försöken att skap en ny sort människa misslyckat. Att enbart se andras fel och inte sina egna är det samma som att tro att man är bättre än någon annan. Därför är skillnaden mellan de olika grupperna ingen.

Det enda positiva med detta är att det inte går att döma de som inte är intresserad av att vet vilka de är. De som tjänar på att inte göra det, men jag är inte ett dugg bättre än dem. Det är mycket svårt att låta bli än att inte göra det.

Jag undrar hur hägrarna gör? Hur starkt är deras behov att utesluta andra ur gemenskapen?

“Du får inte var med oss om du inte kan visa upp din vackrastes fjäderskrud” säger man. Ja sådana är vi och de värsta mobbarna hittar man bland de som påstår sig vara bildade.

Egentligen är de fattiga som är mest sociala Alltså gillar jag inte kvinnor som hellre gråter i en Mercedes än i en Folkvagn. Sorg är sorg oavsett vilket fordon man sitter i så klart. Jag tror att det handlar om håret. Det är på håret det hänger. Där gick läsaren i fällan, men åter till ordning.

Egentligen finns det ingen skillnad på oss och ändå finns det skillnader. Det beror på vad man vill se. Det som förenar eller det som skiljer. Det som förenar är tankar och känslor och det som skiljer är klädsel och var man bor.

En person med makt mår säker lika dåligt av att behöva se hur aktierna sjunker på börsen som jag gör det när jag fick veta att pensionärerna borde finansiera underskottet i stadsbudjeten. Vi mår säkerligen lika bra av att vet att någon står oss nära och vill var med oss trots att vi går dem på nerverna med vårat tjat.

Men varför är det så. Svaret är enkelt. Vi måste känna på det dåliga för att förstå hur det är att vara nöjd och hur det inte är att vara det. Om inte svart fanns skulle inte vitt förstå hur det är att vara vit och omvänt.

Där är vi alla lika oavsett hur mycket pengar och inflytande man än har. Det påstås att gud ser till våra handlingar. Därför anser han att den som är fattig inte blir belönad per automatik utan för vad han gjort mot sina medmänniskor.

Min gud är inte sådan. Han kräver ingen prestation utan han älskar alla för dem de än är. Han älskar alla oavsett vad man gjort eller gör. Det är bra jag som inte gör det därför att det är svårt att göra det i den världen där alla tävlar om vem som har vackrast häck och visar upp vilken klass man kommer ifrån.

Om det finns något djuriskt i det får var och en avgöra, men baksidan är viktigas när vi vill visa hur uppskattade vi är som människor! Om detta ska nästa blogg handla.

Vilka är mina verkliga hinder?

Vissa påstår att jag är fattig därför att jag tänker negativ om pengar. Det gäller även allt annat som jag vill ha och önskar mig, men är det verkligen så?

Utan att ta tillbaka påståendet menar man också att jag tänker för mycket på pengar och därför är jag fortfarande en fattiglapp. Så långt håller jag med kritikerna. Jag tänker jämt på pengar, men hur ska jag kunna låta bli när jag sällan har mer än till det nödvändigaste? Vad som sedan händer med tesen om att “man får det man behöver när det är moget” bryr man sig tydligen inte om.
 

Det verkar som var och en har sitt eget sätt att tänka. Hur svårt kan det vara, men profeterna bygger sina teorier på det som de hämtat ur sina egna liv och gör dem sedan till dogmer. Så är det inom idrottsvärlden. “Alla måste tro att om de ska vinna måste man tänka annars vinner man inte” är mottot, men faktum är att det finns lika många som hävdar motsatsen. De tänker inte så och ändå vinner de högst vinsten.

Jag menar därför att var och en måste vara sin egen profet. Mina val bygger på att det mesta är uträknat från början och man får det man behöver när det är moget. Detta har varit min tes länge och tro man inte på den så får man inte tvinga mig att tro på ett annat sätt. Om det fungerar på ett annat sätt eller inte det måste jag själv komma underfund med.

Skulle jag analyser detta i minsta detalj så har det funnit en poäng med att ha vara fattig och inte fått allt det som jag pekat på. Allt beror det på att JAG har bestämt mig för att leva ett andligt liv och inte enbart ägna mig åt de jordiska åthävorna. Jag vill alltså inte frossa i prylar och framför allt måste jag ha tålamod när det som är mitt ska komma till mig. Allt handlar om tid.

Jag bör alltså inte gå jag ner mig fullständigt varje gång jag inte får det jag vill ha på en gång. Om man gör så då är man bortskrämd och det är de jag är. Den som har huvudet på skaft kan redan nu skönja en negativ inställning till pengar. 

Trots det känns det som jag inte på förhand kan veta hur det skall bli oavsett hur jag tänker. Inget är heller givet och ändå hävda man att hur jag tänker så bli det. Det är mina rädslorna som ligger och blockerar. Därför kan jag inte känna på mig om det blir en stor vinst fram över eller vad som ska hända. 

Faktiskt så är det inte så roligt att känna på det här viset, men jag slipper depressionens rena helvete. Nu får jag nöja med skärseldens värmande lågor. Därför svettas jag som ett djur. Alkohol och andra njutningsmedel har jag förkastas som värdelösa substitut. Det är dyra vanor och de har jag inte råd med.

Det är det motigt att leva som jag gör. Backe upp och backe ner, men tillslut når jag toppen och då mår jag utmärkt. På toppen kan jag tex. fota en utsikt av sällan skådat slag. Jag känna den frid som ett fantastiskt panorama ger mig med havsutsikt. Så som jag kände det då jag i Brösarpsbackar nära Kivik.

Det var i februari och ditt vill jag igen även om det kostar en slant.

Kan det bli bättre? Jo snart är våren här på allvar och då måste jag göra mig av med alla mina kritiker. Det som plågar mig genom att man påstå att jag inte kan få det jag vill ha om jag är en räddhare.

Frågan är om jag ska bryr sig om vad andra tycker? Faktiskt så tycker jag att jag ska gå min egen väg till det som är min egen framtid. Hur den blir vet jag inte ännu, men jag tror innerst inne att den är underbar och helt fantastisk som alltid!

Svikna ideal!

Det är märkligt hur bra allt stämmer med olika förutsägelser. När jag var ung sa man att mina sk. kamrater kommer att svika mig och sina ideal med tiden, men det torde jag inte på. Med facit i hand stämmer det bra.

Man kan fråga sig om jag är avundsjuk på alla de som blivit rika och vålmande ? Om den saken råder det inget tvivel. Den känsla är lika stark hos mig som för de framgångsrika när de ser njuter av vad de åstadkommit. Jag med ger att den ofta är en imponerade meritlista.

Om man är en förkrympt och konspiratoriskt lagd person som jag kan man tro att detta var uppgjort från början. Utan att skämmas har dessa sk. kändisar utnyttjat unga och naiva människor för sina syften. Fast inners inne vet jag att så är det inte. Det är de sjuka egot som skapar ohämmade personer typ… mer säger jag inte. Om man så vill kan vi kalla beteendet för att det är djuret inom oss som berättar hur primitiva vi är inners inne. 

Trots bildning och kultur är författarna lika svinaktiga som de som man kritiserat i åratal. I bok efter bok hugger man av huvudet på topparna inom samhällslivet. Det verkar som de är moralister, men de ser bara andras fel och inte sina egna. Fast så enkelt är det inte. De gör man bara när de tjänar på det. Rättare sagt de parasiterar på andras olycka och ger skenet av att det man gjort är god litteratur i ordets bästa mening – samhällskritiken.

Välgörarna skriver alltså bra däckare och därmed tillhör det bottenskiktet enligt den normen som råder bland intelligenta och bildade människor. Förr ansåg jag att en god författare borde höja sig över de djuriska instinkterna och inte tjäna massor pengar på eländet. Kanske jag har fel och det är därför som jag är så fattig eller rik. Det beror på hur man ser det.  

Tydligen ska man idag känna sig undergiven och förstå att man inte kan nå så högt som våra självutnämnda bestseller skribenter gjort. De som accepterar villkoren på marknaden, men de glömmer då att de hade inte lyckats om allmänheten inte tillät dem att hamna ovanpå dynghögen. Som tack får de dagligen höra hur bra de är på att skriva och supa arslet av sig på grund av dåliga smak från pub-liken.

Alt har ett pris och det kan inte var roligt att bli avslöja gång på gång med byxorna ner dragna som vissa gör så ofta offentligt. Epitet “borgarkärring” det unnar jag inte min värsta fiende. Framför allt inte när man en gång i tiden kallade sig revolutionär, men så går det när man inte har några skrupler.

Det som nu gäller för mig är att erkänn att mina djuriska instinkterna också tagit över både vett och etikett. Innerst inne traktar även jag efter en plats i Svenska Akademin, men jag vill inte erkänna det. Det är något jag förträngt skulle säkerligen Lung säga om hon läser detta mitt spefulla inlägg. Nu tronar även Klas Östergren i stol nr 11 och på den platsen har fler än en sk. litterär finsmakare suttit.

Det är precis sån jag är – hatisk och avundsjuk. Jag ser ner på tupparna i hönsgården likt Strindberg och Cervantes. Jag förstå att livet är en teater, men inte att det är jag som skapar förställningen. Ytterst är JAG som är ansvarig för hur räven agerar i hönsgården. Snart är alla fjäderfäna uppätna. Två har jag redan svalt med fjädrar och allt. Det ångrar jag redan.

Den första är nämligen död. Nyligen fick jag också veta att mitt “stora” hatobjekt fått en svårartad cancer. Ordet hata kommer av att “ha” och “ta”, men då handlar det om deras pengar, berömmelse och inte om sjukdom. Detta borde få mig att håla igen min stora trut.

Jag måste försöka se livet på ett annat sätt innan jag skapar ett nytt i universum. Kanske jag då förstår att sanningen består av flera sidor, både det som är bra och dåligt?  Det brukar jag hävda så vad har hänt?

Att skriva så här om andra det var inte mitt egentliga syfte, men jag är både bra och dålig. Jag försökte med andra ord ta en plats i Svenska Akademin genom att putta ner någon från sin position. Det är djuriskt. Jag hör inte ens hemma i den civiliserade världen där alla får möjligheter att gå sin egen väg till självkännedom.

Värst av allt är att jag efter denna “lilla” uppvisningen anser jag att den som tjäna mycket pengar har ett hjärta av guld. Han bygger framtiden därför att han kan bettla sina skulder och leva gott resten av livet. Det tjänar alla och en var på.

Nu rullar hjulen igen och jag kan skatta mig lycklig. Framför allt hoppas jag på att jag inte ska kast ur mig en massa dryga om mina medmänniskor. därför at de lyckats. Jag måste förstå att jag inte är ett dugg bättre än de i alla fall lika bra som de är.