Det finns ett ljus som aldrig släckas. Det är inom mig. Det är jag. Låt mitt ljus lysa över världen så att världen kommer att veta vem jag egentligen är så att även andra kommer att veta varför de egentligen också är det.
Jag ska under året vara ljusets källa för alla som söker efter glädje. Klarar jag inte av detta då har jag försökt. Tanken är god och den räknas som nå-gott att värma sig vid när det är kallt. Det var allt!
Blir det verkligen gott? Jag vet inte, men om man är både ond och god som jag vad händer då? Troligen blir nästa år både ett ont och gott år. Det är så det ska vara, men inte nog med det då blir det perfekt.
Jag tror att det är så livet fungerar. Det är perfekt och därför är det både ont och gott. Därför ska jag inte oroa mig, men det gör jag ändå. Skälet är enkelt. Jag har låg ångesttröskel och har man det då kan mista lilla fjärt blir till en helsikes plåga. Det är bara löpsedlarna för Expressen och Aftonbladet som slå den upplevelsen.
Visst det går över på några timmar, men det ligger där och gror om vad som ev. skulle hända om det inte blir som jag vill. Märkligt, men ser jag bakåt i tiden och rum så har det som hänt mig bara varit positivt. Så det är alltså hjärnspöken det handlar om.
Tur att jag inte är sådan, men ibland undrar jag vem jag är. Någon diagnos av det nyss nämnda slaget behöver jag därför inte utöver att ångesten spelar mig ett spratt då och då.
Till de problemfyllda vill jag säga att även jag har hatat och jag har skylt alla mina problem på andra. Det som nu gäller är att jag inte får bli sur när folk pratar utanför mitt fönster på gården. Oftast tänker jag skrika åt dem att hålla käft, men det gör jag inte. Det är därför det finns en skillnad mellan mig och problematikerna. De kan inte låta blir att “hämnas” (bete sig uppseendeväckande) när en oförrätt blivit begången ofta i ren tanklöshet.
Jag däremot ber vänligt mina grannar att sluta pratar högt ute på gården. Sen säger jag att i våran port där säger vi till vandra när man blir störd och ingen blir sur för det. Problemet är att jag sen glömmer jag själv bort vad jag sagt och gör samma sak som de jag sagt till. Alltså jag ser andras fel, men inte mina egna.
Faktiskt så är det nog det enda jag gör som är fel om man bortser från att jag är ruskigt trevlig. Detta kan i mångas öron också vara fel att bete sig så. Tänk själva, springa omkring och var trevlig och hymla. Han är nog psykopat tänker man då.
Det är som att spela rävspel, men det måste jag om jag ska delar livet med mina grannar. Det kollektiva boendet kräver det. Men det är inte enbart min uppfattning, inte heller alla andras och det respekterar jag. Alla är inte som jag, men det borde de vara. Det skulle underlätta oerhört för mig. Då slapp jag blir förband och hatisk.
Vad vill jag då säga med detta utan att vara så satans sarkastisk? Jo att allt blir som det alltid varit nästa år. Varken bättre eller sämre och min ångest prefekt, den har en funktion. Jag vill alltså behålla den som en kär gammal vän. Orsaken är enkel. När det jag oroat mig för inte händer då seglar jag som på moln.
Utan ångesten skulle jag bli deprimerad och kanske ta livet av mig. Så jag får ta det onda med det goda. Det är då jag förstår att allt bli perfekt. Så kan man utrycka sig om man vill göra det begripliga obegripligt
Jag önskar att även 2014 är ett år med alla de ingredienser som gör tillvaron till ett underbart och livgivande år på jorden för mig. Vad som händer med alla andra det bryr jag mig inte om. Bara jag blir lycklig. Det är min enda skyldighet och det är jag värd eftersom jag är trött på att alltid var den som i andras ögon mår dåligt.
De som tycker så skulle kanske bry sig mera om sig själva och hur de mår. Göra någon åt sina egna problem och inte projicera sin skit på mig. Det skulle de tjäna på även om de då förlora kontrollen över en som de anser borde gå till roten med sina problem.
Gör de inte detta ska jag hjälpa dem genom att avveckla min förbindelser med dem. Det viktigaste är trots allt att alla mår bra och känner sig tillfredsställda med vad man åstadkommit i livet.
Är verkligen julen god. Ser man i triader är den både ond och god. För min del handlar det om förväntningar. Har jag inga kan det bli bra.
Någon julmat blir det inte för egen del om jag bortser från köttbullar alà Ernst. Julmust blandat med öl att dricka så klart, men sen är jag nöjd fast en julpepparkaka med chokladglasyr ska jag baka. Därför måste jag köpa Nutella och dra över den med. Det blir toppen. Förlåt, men jag glömde risgrynsgröten.
Men den 29 december blir det andra bullar. Min måg som är kock och vegetarian dyker då upp med mina två yngsta döttrar. De kommer hem från Australien. Inte så tokigt med tanke på allt kött jag vräkt i mig under året, men jag ska som sagt inte ha några förväntningar. Vi får se hur det blir. Det viktigaste är att de kommer till mig oavsett vilken dag det är.
Jag vill även skicka en God Jul-hälsning till alla hjortar som dödats under året. Jag ber för deras själar. En förlåtelse till och med för mina vänner som i okunskap på FB lagt ut foton som berättar hur duktiga de är på att ta livet av något så vacker som en hjort.
Hur jag ska förklara för mina barnbarn att några jag känner slår ihjäl det som det som de säger sig älska? Kanske det är så att de inte älskar dem utan bara det trasiga egot det bära på. Ett ego som säger “Se på mig hur duktig jag!”
Förklara det kommer jag aldrig att kunna göra, men det jag vill är att man inte ska stoltsera med de primitiva instinkter som göra att man kan döda ett värnlöst djur utan att reagera. Min morfar som var jägmästare och bonde grät varje gång han tvingades slakta ett djur han fäst sig vid.
Det är nog därifrån jag fått mina griller (det jag yrar om). Som sagt det är inte säkert att julen är enbart god. Den är både ond och god! Vad det nu har med saken att göra?
Den frågan ställer jag mig eftersom jag tror att något bra kommer att hända snart eller så har det redan hänt. Jag tänker även att det inte ska bli så därför att jag är rädd. Med andra ord när jag känner på mig att något stort är på g då kan jag inte lita på den känslan fult ut. Istället tror jag på motsatsen efter ett tag.
Jag vet inte vad det kallas när man är så osäker på sina känslor. Nära till hands är misstänksamhet utan att det behöver leda till en felaktig slutledning. Lilla Nasse är en bra beteckning på mig eftersom jag tillhör det omtalade praktsvinet på min FB-sida. Det passar sig nämligen inte att vara instabil i ett samhälle som kräver en tiger i tanken.
Därför har jag som tur är ett medium att tillgå, någon som jag kan “lita” på. Problemet är bara som sagt att om det inte omedelbart blir som mediet säger (max två dagars respit) då tror jag att hon spått fel. Då rullar jag ner den svarta gardinen och återvänder till det lilla helvete där alla vi som saknar tillit höra hemma.
Man kan kalla denna avgrundsupplevelse för ångest, men jag har en annan aspekt på detta som inte passar in i den gängse definitionen. I grund och botten är jag nämligen en säker och stöddig person, men det är inte fint att vara sådan. Därför har jag utvecklat en motsatt personligheten. Det finns säkert andra förklaringar, men det ska jag återkomma till när det är moget.
Som alla förstår så bygger min framsida (det jag visar upp för andra) på att jag tolka verkligheten i svart och vitt. Visa personer som Neale Donald Walsch anser att det jag ser är dyads (tvåtal) där det finns triader (tretal).
När jag ser triader då ser jag både manligt-kvinnligt, både god-ont, både upp-och-ner, både snabb-långsam och både stort-smått och så vidare. Jag inser då att en sak kan vara båda på samma gång, vilket är en tredje sak helt och hållet.
Att se triader är relativt nytt för mig, men jag faller lätt tillbaka på det ursprungliga tänkandet. Nyss fördömde jag Ulf Lundel för att han bråkar med Kivik-art om skulpturen nära huset där han bor i Skåne. Den stör honom bl.a. därför att besökarna kan få insikter om det hemligs-fulla liv han lever på vischan. Framför allt är det turister med kikare som stör honom, de vill kolla in super-kändisen ifrån själva utsiktstornet. Konstverkets ändamålsenliga höjdpunkt så att säga.
På grund av hans surmulna attityd hävdade jag i en insändare i traktens blaska YA att uppsvenskar inte ska lägga sig i vad Skåningarna sysslar med. Därmed gick jag i fällan av klassisk karaktär. Innan jag viste ordet av monterade en förvaltare från BroGrpen i närheten av min särbo upp en digital-ljud-fågelskrämmer på ett hustak. Han bor inte ens själv där så han stördes inte av oljudet, bara hyresgästerna runtomkring – ändå är det han som känner sig störd.
Alltså varje kvart ljuder två högtalare in genom de öppna fönstren där hon har sitt rede (hon fundera på att bli flyttfågel) på sommaren. Syftet är enligt YA den störda personenens orimliga krav på att få bort alla duvor som skiter i takrännorna.
Alltså förvaltigen försöker skrämma skiten ur fåglarna på taket i en radie av en halv kilometer. Därmed har han åstadkommit det motsatta. Det blir så att säga en annan effekt än det var tänkt från början, en oönskad defekt skulle man också kunna säga om man vill vara elak. Egentligen är det konstigt att det hörs överhuvudtaget eftersom man påstår att det är ett o-ljud!
Förvaltare som känner sig förföljd och trakasserar är nästintill ensam om att uppleva det duvorna gör och tur är väl det. Jag skulle tro att det handlar om fågelfobi. Hur skulle det bli om fler gjorde slag i saken. Personligen föredrar jag andra ljud än de som han valt. Istället för larm, ringklocka och fåglar som dör en plågsam död (det nuvarande ljuden) skulle jag välja orgasmens djuriska läte. Varför inte mitt senaste toalettbesök eller en grisslakt på något slakteri i trakten.
Vilket kackalorum och vilken symfoni det skulle bli. I klass med Allan Pettersons 7 symfoni, men vilken ide jag fick! Att spela Allan måste jag prova, om inte eländet tar slut vad det lider. Varför gäller inte samma lagar här som när man stör sina grannar? Antagligen för det finns ingen att vräka. Kommunen har ärendet på sitt bo, men gör som vanligt inget.
Om jag återgår till huvudsaken (att bra ser andras fel) så är inte jag uppsvensk som Ulf utan jag är en västgöte, om det nu har någon betydelse? Samma slags herrefolksmentalitet här som där, men en sak skiljer oss åt. Lundell driver saken rättsligt. Det gör inte jag. Därför är det jag gjort en skitsak i det stora hela och därmed är vi olika i slut-ändan.
Om jag ska vara fortsatt självkritisk så menar profeten Neale att jag inte försåt att allt jag ser, hör, smakar och luktar på är känslor som på något sätt är en aspekt av det gudomliga som finns inom mig. När jag dömer andra är det är något annat som det dyker upp inom mig. Därför ska jag inte döma, och inte heller fördöma. För det som jag dömer, dömer mig, och det som jag fördömer kommer att fördöma mig.
Men det som jag ser för vad det egentligen är kommer att se mig för vad jag egentligen är. Där kommer jag att hitta frid. Så tänker till och med jag i mina kloka stunder och inte bra visa personer, men fungerar det?
I praktiken är det den gamla vanliga visan. Jag vill så mycket, men inte ens hälften klarar jag av att göra. Faktiskt så är jag en hård domare. Jag har gått så långt i mitt fördömande att jag påstått att “Öppna landskap” inte är skriven av Lundell utan av Taube. Jag vet, det är tabu att skriva så, men jag vill bara berättar om en upptäckt. I ett sånghäfte från folkskolan från förra seklet stod det att upphovsman till den visan är Evert. Varför ska jag inte berätta det?
Vissa tycker att det detta är mycket upprörande, men vad gör det om Lundell blivit berömd på vad trubaduren Taube gjort som själv stal, förlåt lånade. I den branschen är det nämligen vardagsmat att “låna”. Då låter det oftast såååå mycket bättre.
Dessutom är problemet mitt i slutändan. Som sagt jag tar livet på för stort allvar. Därför ska jag själv ut och tjuva, som Ulf och alla andra framgångsrika personer, som i visan om rövarna “Kasper och Jesper och Jonatan”. Jag ska alltså säga upp bekantskapen med misantropen, mistluren och tråkmånsen inom mig, han som ockuperat mitt tänkande allt för länge.
En riktig surgubbe är jag som tror att jag är allt igenom god och inte både och. Jag som synar alla under luppen, men blundar för mina egna dubbelankor. Därför ska inte mina läsare tappa hakan för jag tar nu tillbaks mitt fräcka påstående; det är Ulf Lundell som skrivit Öppna landskap!
Nu är jag fri och kan flyga högt upp över det öppna landskapet utan att stirra mig blind på alla de som bor under mig. Att se saker och ting uppifrån det gör livet mycket lättare att leva. En skitsak blir då till en kul-tur i det stora hela.
Om jag har negativa förväntningar händer oftast det som är positivt, men även det som är negativt. Det gör inget för det negativa blir i slutändan trots alltid positivt. Något som är bra för mig, men som jag inte förväntat att det skulle bli. Blir jag besviken har jag inte insett att det var det bästa som kunde hända.
Visa personer påstår att är man som jag rädd för allt då händer det bara dåliga saker därför att man är rädd. Att kunna känna på sig hur det ska bli det räknas in i det här resonemanget, men det ska jag återkomma till.
Enkelt utryckt: tror man att mirakel är normala, kommer man att förväntar sig dem. Och att förväntar sig ett mirakel är det säkraste sättet att få ett.
I Stjärnornas krig utspelar sig ett samtal mellan Jedi-krigaren Luke Skywalker och Yoda. Dialogen är intressant. Om den fungerar är det fantastiskt, men där finns det inget utrymme för tvivel. Det du vill ha får du om du tror på det och en enda tvivelaktig tanke saboterar ditt val.
Gör du det då rasar korthuset samman. Gör du inte det då kan du med tankens kraft lyfta en sten från marken utan att röra vid den. Snacka om att inte ha några tvångstankar. Jag skulle inte klara detta konststycke utan att tvivla.
Det jag lärt mig är att jag först ska önska sig något, sedan får jag tvivla, men inom rimliga gränser annars blir det inget. Sedan ska jag glömma bort det jag önskat. Då kommer det jag önskat till dig när jag som minst beredd, men då måste verkligen vara bra för mig.
Alltså det får absolut inte var något destruktiv och nedbrytande för då blir det aldrig mitt. Förr var det så, men då skulle jag lära mig något av den sortens önskningar. Jag tänker då på “alla” kvinnoaffärer eller rättar sagt mitt umgänge med det motsatta könet. Något mera destruktiv får jag leta efter i minernas soptipp. Därför har jag idag valt en särborelation som innebär att jag lever ensam större delen av året.
På grund av mina rädslor så tvivlar även jag på att jag någonsin ska få det jag vill ha, men det är fel. De saker jag får är det som jag behöver. Så är det eftersom jag valt att gå på den bättre vägen än den jag gick på förut – det handlar alltså om mitt andliga och själsliga tillstånd.
I klartext betyder det att jag inte kan vara otrogen, supa, slåss eller stjäla från andra människor. Jag måste ha ryggen fri, men är det så enkelt? Materiellt sett så klarar jag mitt uppehälle, men varför är jag så anspråkslös?
Därför frågar jag mig vad det är för fel på mig? Är jag en ulv i fårakläder som inte berättar vem jag verkligen är? Dessa visa personer som jag pratat om har faktiskt övernog med saker och mer än de behöver. Kan det vara så att jag får mycket om jag tänker på de rätta sättet - deras sätt.
Kanske ska jag tänka om på den här punkten? Inte tvivla utan tro att jag ska blir mycket rik. Det är värt att prova. Trots det säger jag som jag brukar säga jag söker jag inte lyckan i de materiella tingen, men jag vill som alla andra ha en tryggad ålderdom. Jag vill kunna resa, laga bilen och slipa tänka på att pengarna ska räcka till alla utgifterna jämt. Pengar gör ingen lycklig, men vid sidan de andliga behoven är det finna fisken med en “slant” så varför förneka det.
Faktiskt så kan jag nu konstatera att jag ljugit större delen av mitt livet i frågan om pengars värde för mig. Varför? Det beror troligen på att jag förträngt behov av dem därför att jag inte haft några. Jag har inte haft några därför att jag inte trodde att jag skulle klara av att hantera dem.
Det säger i alla fall de visa. De menar också att jag fått för mig att jag inte är värd några pengar. Är det så då är detta den störta lögn som jag producerat, men jag är inte helt säker. I min förra blogg förklarade jag att det är inget fel att ha mycket pengar. Det beror vem som har dem i sin hand och hur de sedan används. Det var ett stort framsteg och det viktigaste är jag erkänner detta öppet.
Jag får se tiden an och framför allt tro på det som jag skrivit här. Rätten att tvivla hoppas jag inte ligger mig i fatet för jag är en tvivlare, men även det kan vara fel. Tvivlet kan vara ett sätt att tackla den fanatiska sidan i min personlighet.
Ytterst handlar lögnen som jag skapat om bildning och kultur. Det är inte fint att säga att man vill tjäna pengar och det är inte fint att tror på den möjligheten heller, men vad skulle det göra? Jag bryr mig ju inte längre om vad andra tycker om mig.
Av detta yrande har jag förstått att jag ska bara låta saker och ting vara. Inte ha några förväntningar. Varken negativa eller positiva. Om jag har det då blir jag bara besviken och det kan dessutom hindar mig från att få det som gör att jag verkligen mår bra.
Huvudstaden är en märklig metropol. Media, byggherrar och lobbyister styr tillsammans. Den tredje statsmaktens dubbla roll är schizoid. Å ena sidan står man på befolkningens sida för en trivsam stad och å andra sidan håller man på de som vill tjäna pengar och förstöra miljön.
Nu bombarderar man medborgarna med påståenden om att det råder stor bostadsbrist. Klart att råder bostadsbrist, men så är det alltid i stora städer, men frågan är hur stora de ska tillåtas bli. Ska vi bebygga Djurgården, Gärdet, Kungliga Nationalstadsparken, Haga Vita Bergen eller Tantolunden?
Det tror jag ingen vettig människa vill, men vad få inte tycks fattar är att om fler flyttar in bredvid ett naturskyddat parkområde då blir det ont om saligheten. Då blir det konflikter och dålig luft.
Vill man som jag ofta gör ta en runda på cykeln kring Laduviken och Stora Skuggan då har man ett koppel med löpare efter sig, de som numera bebor Norra Djurgårdstaden. Värre kommer det att bli. Det är redan bestämt. En hundrafyrtio meter hög skyskrapa kommer att resa sig över nejden där gasklockorna är belägna idag.
Den kommer att synas inom en radie av två mil. Vad den påminner om de hör inte till saken. Saken är den, och det är viktigt att vissa byggherrar och arkitekter med patologiska egon blir omtalade för sin ståndaktighet. Med medias och politikernas hjälp ska dessa herrar bli lika berömda som Leonardo da Pinki. Strålande!
Varför har inte Stockholm en egen identitet, måste vi likna alla andra storstäder i världen? Här som det finns så mycket som är småskaligt, men också gott om plats på landsbygden. Ralph Erskine hade varit en utmärkt arkitekt för det var så han tänkte.
Det pittoreska landskapet är något som turisterna gillar eftersom de har övernog av skrytbyggen i sina egna myrstackar. Det är synd om dem stackarna och nu försöker media inbilla oss att de kommit hit för att enbart shoppa. Det finns tre sorter lögner, det en ren lögn och det andra den förbannade lögnen och den tredje är statistik.
Visst ska vi dela med oss av det som är vackert, gamla hus och underbar natur, men det är illa när delad glädje blir till ett irritationsmoment. Framför allt mellan bofasta och nyinflyttade. Jag kan inte längre spatsera i lögn ro här och se på hjortarna tidigt en morgon. Inte heller bävrar som fäller träd, uvar som hoar hela natten och även andra fåglar som är intressanta fotoobjekt.
Detta gäller inte alla. Det finns de som tänker som jag och som är nyinflyttade, men det behöver jag väl inte påpeka. Så är det alltid. Vi är olika individer.
Innerst inne vet jag att det inte handlar om bostadsbrist utan om att vissa vill tjäna mycket pengar. Det ämnet är uttjatat, men jag kan inte låta blir att säga det igen. Det är inget fel att tjäna pengar - det beror på hur de används. Det är inget fel att investera i elbilar, solenergi vågkraft, men vindkraft och kolkraftverken förstör miljön för oss.
De byggnader som omger National Stadsparken känns inte särskilt attraktiva. Husen staplas på varandra och det är alldeles för trångt. För att inte tala om de höga hyrorna. Vem har råd att bo där? Hur många år till kommer jag att står ut med att se på eländet det vet jag inte, men det är få platser i Sverige där utvecklingen inte är lika dan. Där det finns människor där finns det alltid problem.
Idag är det värre än någonsin eftersom alla tänker på bara på sig själva. Hänsynslösheten breder ut sig och det påverkar de unga. Det är därför vi har så många insamlingar till fattiga och Världens barn. Man dövar det dåliga samvetet, men några förändringar åstadkommer man inte av livsvillkoren – det måste de fattiga göra själva.
Exemplen är många där tanklösa byggherrar bara ser till sin egen sak och inte bryr sig om vad som händer med naturen. Skulle det inte vara så då hade vi inte behövt några skyddade områden i världen.
Det är nog bäst att tillägga att jag behöver också prylar och pengar att handla för. Till saken hör att jag faktiskt har en del ting, men det viktigast är att det jag handlar tillfredsställer ett verkligt behov. Att köpa den senaste inne manicken därför att jag ska tävla med andra det är inte min grej.
Jag tror att grunden för överkonsumtioners glädjerus finns i bristen på självkänsla. Patetiskt, men så är det. Människor som är säkra på sig själva vissa inte upp sig för folk genom att konsumera en massa prylar. Det är både vulgärt och kälkborgerligt. Är man rik sedan generationer vet man vem man är. Då behöver man inte hävda sig.
Faktiskt så kan utvecklingen vända. Människor mognar. Precis som jag gjort. Det betyder att de som flyttat in i nyproducerade områden vill värna om naturen där de bor.
Jag hoppas att det blir så för det känns konstigt när bilköerna växer på E4 även klockan åtta en måndag kväll. Fler kan inte flytt hit, men frågan är om det inte här ligger en hund begraven här. Det förstår var och en som har huvudet på skaft eller de som har krav på ett nytt tunnelprojekt.
En plan som ger miljarder i fickan på redan övergödda direktörer på SKANSKA eller riksdagspolitiker som försöker inbilla oss och sig själva att det stå på mänsklighetens sida.
Det är tur att det finnas tv-program som Uppdraggranskning för snart är man dem på spåren.
Varför ljuger vi om vilka vi är eller rättare sagt varför ljuger jag om vem jag är. I hela mitt liv har jag sökt efter sanningen och ofta hamnar jag fel. Det kan bero på att jag under min uppväxt blev kallad notorisk lögnaren, men också att jag drömt om att kunna skriva och därmed göra något stort.
Jag trodde att det var något fint att tänka så, sen drömde jag om att stå i spetsen för människans kamp för frihet. En vanlig fantasi hos dagens politiker som också bygger på en livslögn.
Det enda jag gjorde var att tillfredsställa mitt patologiska ego, trots att jag förnekade kändisskapet. Min framgång skulle inte var kopplat till ett namn eller en person, så blygsam är jag eller om man vill vara elak och använda ordet falskblygsamhet. Det skrev jag om detta i min förra blogg som även den handlar om att bli något stort utan att förhärliga sig själv.
Självklart förstår jag varför jag ljög eftersom min framgång var och är kopplad till hur jag mådde psykiskt. Blir man hög på kändisskapets lyckorus eller droger så varför inte testa hur vardagens små problem blir till morgondagens renodlade helvete?
Istället för att bli bekräftad inifrån ville jag bli det utifrån. Det är märkligt eftersom vad andra tycker om mig växlar och det är inget mått på hur omtyckt man är. Detta sätt att se på sig själv är affärsmannens sätt att mäta en varas värde på marknaden och det förstår alla oavsett var man har sina sympatier.
Man kan undra vad det är för fel med att vilja leva ett sådant liv, men det är inget fel bara man är medveten om det, men söker man som jag saneringen om vem jag verkligen är då är det ingen bra väg att gå. Så borde de tänka som vill bli seriösa författare, men de är få som gör det.
Som alla vet så innebär detta att jag i praktiken inte är en skitstövel. Jag vet också att jag har många goda egenskaper, men jag vet också att allt har en baksida. Därför finns det ingen anledning att ta avstånd från mig av den orsaken. Det beror på vilken sidan man fördrar och det viktigaste är att man själv är nöjd med sin egen.
Mina fjärtar luktar t.ex. sällan illa, men det händer. Då kan jag förpesta ett helt varhus. Trots detta har min särbo stått ut med mig i sjutton år, men det kanske är därför vi bor på skilda håll.
Den som tar avstånd från andra av den orsaken måste tänka sig för eftersom det finns inga perfekta människor. De som kräver detta har inte kommit särskilt lång i sin utvecklig och förstår inte att det som man ser hos andra är sin egen spegelbild.
Vill man dessutom se baksidan så räcker det med två speglar eller så kan man vända sig om och se neråt. Där är den! Baksidan! Två sinkor, en ringmuskel och en svanskota. Det låter djuriskt, men sådan är vi skapta.
Jag vet att små män som tex. Jan Myrdal och Strindberg förnekade denna möjlighet, men det tjänade de på att göra. Hade de gjort det då skulle de sluta att skriva en massa skit och konserterat sig på de som var bra. Hemsöborna och Röda rummet är god litteratur, men resten kan jag vara utan.
Myrans Barndom är innehållsmässigt lika dålig som mitt eget uppkast “Det svara skiffret”, men Jans bok kunde blivit fanatisk om han tagit med systrarnas upplevelse av föräldrarna.
“Inte kan man tycka om alla här i världen och särskilt svårt har jag att tycker om er” lyder sångtexten. I mitt fall ekar det i mina öron sedan den första smällen som jag fick under uppväxten. Hur jag tog den berodde på mig själv. Framförallt hur jag tolkade “budskapet” då jag inte blev bjuden på ett födelsedagskalas som min första stora kärlek anordnade.
Hade jag inte brytt om detta då hade jag varit kvar i på en plats i Västergötland som inte hade gett mig de värdefulla kunskaper jag har om mig själv idag.
Inners inne vet jag att jag inte är mera sårbar än någon annan, men egot är dåligt och periodvis vill jag gotta mig i mitt elände. Jag ändrade faktiskt på det då jag insåg att jag är bra, omtycker och älskad av många framförallt älskad av mig själv.
“Älskar man sig själv älskar man andra” heter och det ligger mycket i det, men problemet är bara att “en liten man känner sig stor och en stor man känner sig liten”.
Varför det är så vet jag inte och det är inget jag kan göra något åt. Kanske det är en god sidan av mig trots allt. Tur att det är så att jag alltid känt mig liten och självgodhet har inte varit mitt signum.
Därför är jag sååå omtyckt att jag inte har några vänner att tala om. Jag har nämligen inga hållhakar på andra. De som jag umgås med är mina vänner av fri vilja och jag älskar dem för den de är. Därför behöver jag inget koppel av människor som ska bekräftat mig utifrån. Det som har många vänner bevisar det motsatta.
Allt är upp och ner.
Den som läst inläggen noggrant har förstått att det är jag som är problemet. Det är inte någons annans fel att jag inte mår bra. Jag skyller alltså inte på andra, mina föräldrar eller samhället som författare i allmänhet gör. Det är nog därför som inte jag blivit prisad och omtalad för den roman på internet som jag publicerat i Leos Annaler V.
Om sanningen ska fram så tillhör jag “Den olyckliga människan” och det står jag för. Tjugo dagar i veckan är jag ingen kul typ, men däremot är förändringar mitt livselixir – från tyska lebenselixier som betyder livslust.
Därför har jag genomlidet tjugofyra olika arbeten. Jag har också bott på nitton olika platser och varit tillsammans med nio kvinnor efter ett sexton årigt äktenskap. Hur många jag varit tillsammans med innan jag fastnade i det äktenskapliga träsket det vill jag inte berätta för det skulle låta som jag vill skryt utan att ha något att komma med. Det är något som i stort sett alla fått uppleva.
Så här har det rullat på och jag förstår numera att detta är min smala lycka. Framför allt är det tur att min särbo bor i Skåne och jag i Stockholm. Dessutom är hon född i tvillingarnas tecken. Det betyder i praktiken att jag har tjugotre olika kvinnor i månaden att umgås med när vi träffas, resterande dagar är hon en och samma person. Den personen gillar inte jag. Då är hon som min ex varje sekund, minut och dag.
Jag frågar mig ofta vad som skulle hänt om inte mitt liv varit så varierande? Svaret är att det skulle bli till ett rent helvete. Det vet jag för så blev det när jag tillhörde det äkta ståndet. Under tio års tid hade jag också ett och samma arbete. Därför gick det som det gick. Vägen till företagshälsovården kan jag beskriva som försmaken av en frihet som skulle göra det möjligt för mig att förstå vem jag verkligen är. Minst tjugofem år tog det innan den pusselbiten föll på plats, men det beror på hur man räknar.
När jag separerade 1986 skyllde jag alla mina problem på nummer ett som jag kallar den lagvigda hustrun. Nummer två gav i motsatts till ettan en hel del nytt under kjolen och tillfälligt blev av med en ångestneuros som jag inbillade mig att jag fått tack vare att jag levt i ett nästintill vitt äktenskap tidigare.
På grund av bristfälliga kunskaper i ämnet om orsakerna till mitt tillstånd kom därför ångesten tillbaka. Det var efter tre år, men då i en “mildare” form. Sju nummer senare gav tyvärr inte inget nytt om det som redan framkommit, trots att facit talade ett annat språk och sexlivet var på topp. De skulle som sagt dröja mycket länge innan jag förstod var skon klämde.
Det var nummer åtta som lärde mig att det inte var återhållsamheten som man kan tro var orsaken till min ångest. Något som Erika Jong påstod i sin bok “Rädd för att flyga”. Inte eller som jag velat göra gällande att jag inte klarade av att leva med kvinnor som vill bestämma över mig.
Därför blir romanen “Det svarta skiffret” i stora delar en produkt av en tidigare stånd-punkten. Vilket jag också påpekat i texten – se länken ovan. Den byggde som sagt på tesen att det är andras fel att jag har problem och därför ska jag bryta upp varje gång jag möter någon som inte passar mig. Det var verkligen inte att gå till roten med det onda.
För den geniala upptäckten borde jag fått guldmedalj, men så fungerar det inte i den här världen. Det får bara författar som frossar i gamla fördomar och hyllar egot.
De som har huvudet på skaft borde vid det här laget förstå att jag varit förälskad i drömmen om att bli en stor författare eller rättare sagt, mitt ego är så skadat jag vill höras och synas annars är jag inget värd. Därför ville jag skriva något som fick mänskligheten att tappa hakan, men det viktiga var att författarskapet inte vara kopplat till min person. Även detta tillhör självförnekandes ädla konst därför att det är också en produkt av det trasiga egot som dagens författare är med några få undatag.
Om kändisskapet skrev jag 1969 för hand en uppsatts. Den hade titeln “Konsten att bli något stort”, men min lärare i svenska förstod ingenting. Jag förstår honom helt och hållet. Min handstil är oläsbar. Därför kommunicerar jag i stort sett bara med hjälp av datorns skrivare när jag måste skriva något som är läsbart.
Av den anonyma författardrömmen blev det självklart pannkaka. Tyvärr kan jag därför inte möta de lyckade författarna utan att kommentera deras personliga fel och brister trots att det egentligen är mina som jag påpekar, med några få undantag.
Jag är tex. inte hänsynslös i min framfart. Alltså hatar jag inte mina föräldrar utan jag hyllar dem för det som de gjort. De gjorde vad de kunde utifrån sina egna förutsättning på samma sätt som jag gjort mot mina barn eller hur man nu vill uttrycka sig i skrift. Jag föredrar “…gjort för mina barn.”
Inners inne vet jag i mötet med lycksökarna att det är min smala lycka att drömmen inte gick att förverkliga. Skälet till detta är att flertalet nutida berömdheter super arslet av sig när det gott i mål. Enkelt utryckt; se på mig hur duktig jag är!
När de drogar sig blir de oftast så uppblåsta att de tror att de skulle kunna äta upp solen. Vissa tar sig till och med en sup innan de ska skriva på nästa super-verk. Det som däremot utmärker mig är att jag inte dricker. Därför känner mig nöjd med skapandet och jag behöver inget som lyfter mig i håret.
Som alla vet vid det här laget handlar mina uppkast i annalerna om hur jag komposterar mina sopor i hopp om att det en dag ska växa nå-gott ur dem. Jag vet, det låter pin-samt, men det är ett stycke självironi på mycket hög nivå.
Jag skulle vilja kalla det jag gör för uppskattad pessimism eftersom jag gått från insekt till insikt.
Det jag vill säga är att det som hänt mig har en mening. Den som förstår den meningen kan räkan ut att det hade gått helt åt pipsvägen om jag nått mitt mål. Fakta talar för att då skulle jag verkligen mötta avgrunden, men nu pratar jag inte om alkohol utan om enformighet och tristess.
Därför vill jag inte heller träffa den sk. “rätta kvinnan”. Hon som vet hur en man vill ha det. Om jag skulle göra det blir jag även på det här området fruktansvärt olycklig. Märkligt nog så trots detta är det en dröm som håller mig vid liv därför har jag då något att se fram emot.
Slutsatsen jag drar av en sådan möjlighet ökar nämligen risken för självmord. Med andra ord; superhjältar och andra framgångsrika personer inom både kultur och idrott bör se upp i sina strävanden att få allt och ta för sig bland objekten. Det gör oss sällan lyckliga utan snarare olyckliga. För dem är det så enkelt, men för mig är det svårt för att inte säga omöjligt eftersom jag har för många handicap.
Därför borde jag inte vara avundsjuk på alla de som blivit något stort. Det är de som “misslyckas” som jag ska vara avundsjuk på, inklusive mig själv. Det är som sagt min och många andras smala lycka att vi befinner oss längst ner i dynghögen.
Detta synsätt på vad som är lycka har jag själv kommit på fast det var Nalle Puh och framför allt Lilla Nasse som inspirerade mig.
Jag vet, detta är svårt att förstå, svårt att acceptera när man drömt om att bli något stort, men jag ska fortsätta att drömma om detta. Stort i den bemärkelsen att jag ska känna mig tillfredsställd med mitt andliga och fysiska tillstånd.
En önskan däremot vid sida om den drömmen är att jag inte ständigt måste snåla, men det problemet är inte mitt. Det är de styrandes eftersom man inte värderar den som varit yrkesverksam i nästan fyrtio år. Enligt dem är jag en parasit. Därför ska jag betala skatt ovanpå den skatt som jag redan betalt trots att jag är en ouppskattad pensionär.
Bara den som arbetar är värda något, tills de bryter ihop och tvingas leva på bidrag. Frågan är om inte den minister som säger; vi ska minska bidragsberoendet slår knut på sig själv? Är det inte då dags att göra rent hus om han vill göra skäl för namnet Rein-feldt?
Frågorna är många även för den som framställer sig själv som exemplarisk trots att hans ego är sjukare än mitt, men det tjänar han på. Jag är däremot så dum att jag vill vara sann och förstå vad som är meningen med livet, men vad det är får var och en räkna ut. Kommer i nästa blogg kanske?
En ledtråd är att meningen med mitt liv börjar på bokstaven p. Inte politik, pervers, pellets punch utan…
Nu tänket jag skriva om mina rädslor, men vem vill höra på sådant trams? Kanske de som inte vågar berätta om sina egna så klart. Vissa vill inte göra det därför då blir de sämre människor. Märkligt för det krävs nämligen mod att man öppet berätta vem man är.
Problemet är inte, som man kan tro att de döljer rädslorna utan att de inte är medvetna om att de har några torts att rädslan är en instinkt. Alla har det mer eller mindre. Fegisarna gör så därför enligt normerna är det inte fint att vara rädd. Resultatet blir, som sagt att de utåt sett verkar som man står över alla andra, men i praktiken är det ingen skillnad.
Faktiskt så till saken hör att jag i tio års tid var politiksaktiv. Det var på vänsterkanten, är det väl bäst att tillägga. Tio år av mitt liv har jag därför slösat bort, men det är värre än så. Jag har slösat bort större delen av mitt liv därför att jag ägnat mig mer åt den yttre verkligheten än en inre lugna och trygga tillvaron.
Min fruktan är därför oron över hur det skulle kunna vara fast det ännu inte hänt. Fortfarande lever jag i fasa över vad som händer sen, vad som kan gå snett, tänk om jag gör något dumt och liknanden. Problemet är att jag suger åt mig som en svamp och förmår inte glädjas eller göra det bästa av en faktisk situation. Jag rusar fram i universum i fullständig panik!
Ser jag tillbaka så har jag insett att jag inte levt när jag kunde leva. Den insikten får mig att känna mig otillräcklig, men samtidigt är det tack vare detta som jag i långt högre grad än förnekarna kan möta nya utmaningar. Jag vet nämligen att allt som händer har en mening. Det har jag lärt mig efter alla år i rädslans labyrinter och irrgångar.
Frågan är varför jag blivit sådan? De som tro sig veta svaret tror att det ytterst handlar om behovet av kontroll, men jag tror att det mer handlar om att jag är för snäll. Dessutom har jag ärvt ett socialt beteende, kanske det är biologiskt. Vad vet jag?
Min morfar, som var en kraftkarl ( jägmästare och periodvis godsherre ) var inners inne en orolig själ. Om min mor Annalisa kom fem minuter försent när hon skulle hämta mig då jag varit på landet hade hon förolyckats. De var han helt säker på. Beteendet var så “skrämmande” att min mormor tvingade ut honom i ladugården bland korna. Där fick han råma bäst han kunde.
Tyvärr påverkades jag trots den åtgärden av hans beteenden vilket naturligtvis inte var syftet, man vill skydda mig.
Om min snällhet finns det bara en sak att säga och det är att jag går in i situationer som jag inte kan ta mig ur. Det gör mig till en fegis i mångas ögon och jag håller med dem. JAG ÄR FEG och här spelar rädslan mig ett spratt. Jag klarar helt enkelt inte av att bli ovän med någon för jag vet hur svårt det är att få nya vänner.
Framför allt handlar det om gamla relationer. Nya förhållanden växer inte på träd och att bli gammal och ensam det vill ingen. Märkligt nog så är det inte sanningssägarna som blir det utan de som alla tycker är såååå snälla.
Att jag ha svårt att säga nej har därför gjort mig till ett lätt fångat byte för den sortens kvinnor som vill äga sina offer. Nu skyllde jag på andra, men jag förstå att det är jag som själv skapat detta problem. Därför kan det var så att jag har blivit en klaustrofobiker av den orsaken, något som jag haft svårt att bli av med, med ett undantag. Det var när jag skilde mig. Då sa jag tillslut som det var dvs. att jag aldrig älskat min fru och då blev jag av med fobin över en natt.
Man ska bryta båda vingarna innan man kan flyga sägs det och för min del innebar det att jag ständigt hamnade i likande situationer därför att mina rädslor är djupt rotade. Jag klarar som sagt inte av att såra människor – det är det värsta jag vet och en liten fjärt från media räcker för att jag ska gå i taket.
Förr förstod jag nämligen inte vad den allomfattande kärleken var för något. Jag trodde att det handlade om kärlek till en enda person. Förr förstod jag inte heller att andligheten är det jag måste ägna mig åt om jag ska ha en chans att må lite bättre. I alla fall förberedda mig på nästa liv, om det nu finns något sådant.
Jag behöver inte heller vara lika rädd som jag brukar för vad politikerna och myndigheterna kan hitta på. Vi skapar själva våra problem och att leva med någon som kan se in i framtiden det är få förunnat. Det reducerar alla rädslor med åtminstone nittio procent.
De resterande tio, kanske det är tjugo eller trettio procent tillhör den kategorin som går under beteckningen; den som inte tvivlar är inte riktigt klok!.
Igår mötte jag en tvåbent varelse som jag betecknar som den störta i sitt slag. Han är en och tio lång, smal som en sticka och mäktigt imponerade. Det är inte Obama utan värdens mäktigaste fågel, tror jag om man bortser från strutsen.
Om storken trodde man förr att boett på taket skyddade husen fån eld. Även Maria hade den rollen under medeltiden, men henne placerade man inomhus i ett hörn. Under 1800-talet ansågs det att storken var en nyttig fågel. Därför var den populär och åtnjöt beskydd. Myten om barn som kommer till världen bakom husknuten blev vanlig först vid den här tidpunkten i Europa. Då blev den också en symbol för lycka och välstånd.
På tal om den storkmäktige Obama så är Nyhetsrapporteringen om honom pinsamt dålig.
“Världens mäktigaste man har kommit till lilla Sverige” och “Han är full av känslor för Syriens folk”.
Det är bra med känslor, men det får inte styra förnuftet om att starta krig. Man måste tänka klart i ett sådant läge och ännu vet ingen vem som står bakom gasattacken på kvinnor och barn. Det kan vara delar av “fienden” (oppositionen) som vill dar in USA i kriget, men det kan också vara krigsmakten. Något som talar för detta är att ingen inom regimen vill ha en så mäktig fiende emot sig.
Problemet Obama är att han inte ser sina egna fel utan bara andras. I det avseendet är han en typisk politiker. Hade han varit den stora ledare som han utger sig för att vara då hade han benådat sina kritiker. Istället jagar man “yttrandefrihetsmän” världen över. Hade det var jag som varit president då skulle jag bjudit in dem till vitahuset för samtal.
Nu sitter Julian Assange och Edward Snowden istället inspärrade på olika ambassader världen över. Sorgligt tycker jag, men jag känner igen detta. Så gör “demokrater” världen över när någon hotar deras maktställning. Ett taskigt ego räcker gott och behovet av kontroll går hand i hand så nästan inga av världens ledare går fria. I det här fallet ligger även jag illa till.
Det låter illa att skriva så här, men det tycker inte jag för det är inom oss själva vi måste hitta svaren. Krigen vi utkämpar är kriget inom oss själva. Det är andemening i bloggandet, men jag förstår att inte några bokläsande människa förstå detta. De står ju över alla andra, men bakom masken av ord döljer sig en tiger. Då kvittar om den litteraturmedvetne eller gillar Nalle Puh som jag gör.
Jag tror att det gäller att överbygga motsättningarna mellan det yttre och det inre och därför säger jag som Lao-tse sa:
“Den överlägsne kämpen når framgång utan våld. Den störste erövraren segrar utan kamp. Den mest framgångsrike anföraren leder utan att befalla."
Kan det bli tydligare? Knappast! Det enkla är det svåra att förstå, men varför? Människan är ett djur som styrs av rädslor och instinkter.
“Åt helvete med litteraturen, fram med knytnävarna!” säger den vältalige och intellektuelle Obama och även hans “vänner” i Sverige. Därmed sänker jag honom till den nivå där han hör hemma, därför står hans värdighet på spel. Det är detta som storken klappar om.
Vi är alla tjänare som ska fylla kaffekoppen med kaffe åt bonden som skördat vetet på åkern. Detta gäller för alla presidentens män eller så kan man utrycka det på ett annat sätt.
“Allâh…kommer att visa er nåd med till Hans tjänare på återuppståndelsens Dag.” [Muslim, al-Tawbah, 6908.]
