Renhetens människor!

För tillfället redigerar jag dokument som jag tänkte publicera därför har jag inte skriver någon blogg, men det kommer det lovar jag. Nästa blogg ska troligen handla om mänskors tolkningar inom kristen och muslimsk tro och “vanliga” människors tro. Skillnaden är viktig trots att mycket är ord. 

Först vill jag börja med missionerandet. Det är här det gått snett eftersom man inte lyssnar och ska påtvinga andra det som prästerskapet tror sig uppfatta. De IS vill göra idag mot västvärlden och som alla sekter pg. av sitt kontrollbehov ägnar mycket tid åt.

Sedan vill jag ta upp att alla har det gudomliga inom sig inte bara inom vissa utvalda. 

Varför nu detta? Det undrar jag också. Vad har jag för nytta av detta yrande? Inget, så då blir det nog något annat när jag får tid och lust att påbörja mitt bloggande igen. Ett uppehåll är iaf nödvändigt känner jag.

Ta det lugnt. Det finns något för alla om man har tålamod och är intresserad vilket jag inte bryr mig om eftersom jag inte missionerar utan bara skriver för egen del!

Är jag älskad?

Hur vet jag att jag är älskad? Det är många som frågar sig det. I början av min levnadsbana kändes det så, men när motgångarna kom visade det sig vem jag var. Jag var en känslig och lättskrämd person som tog alt personligt, men som med åren modifierades något. Rätt länge kändes som inte gud älskade mig. Han ville även straffa mig vid mista fel och så är det fortfarande.

Förändringen kom när jag förstod att det fanns krafter i universum som ställde upp för mig. Krafter som berättade motsatsen. Jag var egentligen älskad, men så var det bara om något gjordes för mig. Det var i görandet kärleksbeviset låg. Så borde det inte vara. Känsla av att vara älskad finnas alltid där - utan att något görs för mig. 

Källan som jag kallade kraften (gud för vissa) som jag ofta talar om berättade även att jag är djupt älskad. Frågan är om jag verkligen ville veta detta? Jag förstod att om jag trodde på detta fullt ut skulle jag gå igenom livet utan rädsla.

Det jag sett var att det fanns perfektion i allt som hände mig, men visst fanns det saker som inte såg perfekta ut, men det var bara en frågan om perspektiv. Eftersom jag inte kunde se perfektionen betydde det inte att den inte fanns.

Men gav jag det som hände lite tid så visade det sig förr eller senare. De brukar det göra. I vanlig ordning kom jag då på att återigen skulle jag le åt det som jag kallade kärlek från säker Källa. Då kunde jag lita på att det som kommer, men inte alltid för jag är rädd. 

Jag måste skriva så här därför att jag tvivlar fortfarande på Källans makt och kraft. Jag känner mig inte äskad utan att det sker en bekräftelse. Att vara rädd är det gissel som hindrar mig och många andra att känna sig älskade fullt ut. Kanske jag får nöja mig med detta, men som i min värld är något oerhört stort och ofattbart.

Vägen att nå ändra fram är lång och svår, men jag har kommit en bit om man jämför. Bara på ett år har jag nått resultat som jag inte trodde vara möjligt under så kort tid, men rädslan består.

Ordet “både” var ett genombrott i fråga om de rädslor som jag hade inom mig och som föder hat. Att jag inte förstod det förut gjorde mig fundersam. Det förklarade medias dubbla sidor. Media är något man kan lita på och inte lita på, de är BÅDE för och emot oss. Användbara i vissa sammanhang och värdelös i andra. 

Mitt löfte höll inte

Bara några dagar efter inlägget om att inte bry sig om vad andra gör dök alliansens dådigaste förlorarna upp på Facebook. Där hånade man den nytillträde stadsministern öppet. De tyckte att han var vilse i pannkakan och enbart löjlig.

Eftersom Löfven är av samma skrot och korn känner jag sympati för honom. Jag är en riktig vimsig Peter och skulle inte kunna leda en hel nation utan att göra bort mig fullständigt. Vilket liv det skulle bli på häcklarna.

De brydde sig inte heller om ett annat Lööf för det behövs inte. Alla vet att hon inte har alla hästar hemma. I vanlig ordning hejar de på det egna laget utan att bry sig om vad dessa personer hittar på, men vad gör jag som inget lag har att heja på? 

Sådana är de, man ser andras fel och inte sina egna och det är bara jag som inte gör det (självironi). De var detta beteendet som retade upp mig (gick i fällan) och därför kunde jag inte stillatigande höra på deras raljerande tonfall. Då gjorde jag det som jag lovat att inte göra.

Med ironin tackade jag häcklarna på FB eftersom jag fått träna mitt intellekt, om jag har något vill säga. Det la jag till för att inte låta allt för överlägsen. Problem var bara att jag mött min egen spegelbild.

Sedan fortsatte jag med att förklara att den verkliga drivkraften bakom ett engagemang på riskdagsnivå  ytters handlar om egennytta och pengar.

Det jag skrev var illa. Därför tog jag bort det jag skrivit. Istället för att säga sanningen hade jag lindat in mig i ett resonemang som inte helt stämde med verkligheten. Det som stämmer är att det är inte fel att vara ut efter pengar och egen vinning om man står för det. Dessutom finns det de som är villiga att hjälpa medborgarna om de får betalt trots att de har en drivkraft som inte anses vara rumsren i allmänhetens ögon.   

Ordet BÅDE borde passa in här. Till detta sätt att se på saken hör att politik är en illusion. Därför ska jag istället för mitt eviga tramsande låta bli att gå i svaromål, se till de det som är både bara och dålig och lyfta fram de andliga frågorna i ljuset. De som får mig att stå över den primitiva människan tänkande.

Det gäller att ta de mesta med ro, inte dras med i den allmänna upphetsningen över alla orättvisor i den yttreverkligheten. Detta är trots allt det som är inom oss som får oss att reagera och vi ska inte skylla på andra när det inte blir som man vill ha det.

Den kloke tiger och den dumme talar!

Världen är mad och absurd tycker den som inget förstår. Alltså det är inte mycket jag förstår. Det verkar som jag saknar fattningsförmåga och är osedvanligt trögtänkt.

Under veckan som gått har jag på Fasebook skrivit ett inlägg som tillhör kategorin; det den dumme vräker ur sig och det alla redan vet, men inte tror på. Jag skrev att: 

“… livet har lärt mig är att jag ska söka och finna fred inom mig - om den genomfördes av alla är det slut på alla krig och det eliminerar alla konflikter och förhindra orättvisa. Fred i världen är en personlig sak. Vad som behövs är inte en förändring av omständigheterna, men en förändring av medvetandet.

Sedan ironiserade jag över liberalerna trots att jag inte tar ställning varken för rött eller blått och anser att alla är liberaler av olika slag att:

“…det är patetiskt när Sveriges sämsta förlorare dyker nu upp som gubben ur lådan fyra veckor efter valförlusten. De jag syftar på är den sk. nya arbetarklassens (alliansens) hjältar som påstår att det enorma underskottet i statsbudgeten inte finns och att det till och med är en vinst. Inte en liten vinst utan en gigantisk storvinst. Varför skulle man då tvingas höja skatten om det fanns pengar efter ev. en valseger?

Vilka föredömen. Man tar verkligen ansvara och står för det det man gjort. Sådan politiker vill jag ha för då förstår jag hur annorlunda jag är. Det var därför jag en gång i tiden slutade med politiken och sökte freden inom mig.“

Eftersom ingen svarade på mitt superba inlägg tvingades jag skriva mera och gissade att man tillsluts skulle svara. Jag förklarade att:

“…jag förstå varför världen ser ut som den gör. Alla tolkar saker och ting olika berodde på olikheter och var man befinner i den andliga och själsliga utvecklingen. “

Och jag la till en självklarhet att:

“…var och en ska söka svaren inom sig och inte hos några andra. Alltså inte bry sig om vad andra håller på.”

Min slutsats blev från mitt efterblivna perspektivet att “

“…de flesta har så stora problem att de inte kan göra detta. Därför letar man utanför sig själv. Man går till politiken istället för att ta tag i sin egen skit och sedan hjälpa andra.”

Hur det är med detta är frågan, men viktigare är att inse att det handlar om den egna tillfredsställelsen och stå för det. Annars blir allt hyckleri. 

Efter detta extrema och exceptionella påstående ska jag sluta att “uttala” mig på Fasebook. Jag blir ständigt misstolkad och man “…pekar finger från lång tryckt håll, flyr iväg och skriker” (Frö-ding”. Man förstår bara när auktoriteterna uttalar sig.  Då lägger man ut det citaten från dem inramat och gillar det som man det gud själv uttalat sig. 

Mitt nuvarande mottot är att “den kloke tiger och den dumme talar”. Jag hoppas jag kan hålla mig till denna visdom åtminstone på sajten jag hänvisat till. Där finns det gott om knäppgökar som vet hur det ligger till i världen, sådan som jag vill säga, men som inget förstår. 

Det som möjligen skiljer mig åt från flertalet av detta slaget är att jag har självinsikt. Därför kan jag ironiserar över min egen dumhet inom vissa ramar.

Dags att sjunga ut

“Människor skapades för att bli älskade. Saker skapades för att användas. Anledningen till att världen är som den är beror på att människor älskar saker och människor utnyttjas”. I vanlig ordning mins jag inte vem den personen var som skrev detta. 

Det var inte jag och det kunde det inte ha varit, men min åsikt tycks det som, om jag ska vara ärlig. Det ska jag försöka vara idag om det går.

Nu tre veckor efter valet har jag försåt att allt handlar ytterst om två ting som går hand i hand. Det är pengar och egoism. Något som gäller även mig så varför hyckla? Måste man inte stå för sanningen om vem man är, men hur många gör det?

Att våga göra det är egentligen ingen konst. Det som är svårt är att vet att det är så illa. Veta vem man är och som sagt stå för sakernas tillstånd. För att förstå krävs nästa ett helt liv, inte ens då erkänner tjurskallarna, som ofta är fd. politiker det öppet. Det jag har svårt att erkänna är att jag är avundsjuk och en satans gnällspik. 

Innan jag går vidare är det viktigt att förstå varför jag gnäller och att jag är avundsjuk. Min avund beror bl.a. på att nu vet jag att statsministern och talmannen tjänar 156 000 vardera i månaden. Enbart lönerna i riksdagen utgör över 21 miljoner kronor i månaden. Den lekstugan kostar oss en kvarts miljard om året.

Där är det klar att man blir avis, men jag inser också att det mesta är gnäll från min sida. Jag har det bra som har en rimlig pension och hyra är inte heller skyhög. Visslingen tvingas jag betala en inkomstskatt som inte är acceptabel bland vanligt folk då jag nått den aktningsvärda åldern av 65 år. Enligt vissa är jag därför enbart tärande som inte kan arbeta tills döddagar.

Som en löken på laxen vet jag faktiskt att ju minder man tjänar ju mer har man över. Det ligger i sakens natur, men det finns annat som jag har lärt mig som är värdefullt. Eftersom jag inte är stormrik så älskar jag andra för dem de är och inte vad de tjänar eller vad de har för position i samhället. De är inga saker som jag utnyttjar för egen vinnings skull. 

Det jag ser hos andra är alltså själen och inte objektet, men det är jag ensam om. Mina sk.. vänner, de som kallar sig författaré är däremot ointresserad av vem jag är. De vill, om de kunde utnyttja mig som spridare av deras litterära dynga på nätet.

Därför vet de inget om vad jag har åstadkommit och så ska det förbli. Det jag skrivit är inte tillför någon av deras sort, några som inte förstått att ytterst är det inte pengarna som är roten till det onda utan det sjuka egot, men är det så enkelt?

Det finns flera själ som jag ska återkomma till vad det lider.

Det är inte mycket jag fattar!

Jag är också “lite” trögfattad. Därför är det inte mycket jag fattar, men när jag gör det då blir det en värdefull upplysning för mig och ibland även till nytta åt andra. Jag skriver bara för min egen skull så vad andra uppfattar är deras ensak.

Under mina trettio år som sanningssökare har jag kommit underfund med att allt som händer har en menig. Inte mycket att skryta med kan det tyckas, men det som sker det sker när det är moget. Jag vet även när det ska hända. Märkvärdiga är också att jag får det jag vill ha om jag önskar mig något.

Allt detta vet redan de läsare som ev. läser det jag kastar upp. Därför kan jag betrakta denna kunskap som ett anfall av vetande och det är stort. Om jag tex. vill ha en bild på en havsörn så får jag det om den är betydelsefullt för mig. Inte om jag enbart vill vissa upp hur duktig jag är utan att jag vill ha något som JAG kan glädjas åt.

Vad som nu står på tur vet jag inte? Kanske en närbild på en vit kronhjort! Jag stävar inte efter perfektion utan efter det som är utmärkt. Det är här som egot kommer in i bilden. Ett bättre teleobjektiv kommer aldrig att göra mig nöjd, men jag kan inte låta bli att köpa ett om jag får bättre bilder i framtiden som JAG kan njuta av.

Om jag ska reda ut det här trasslet så är det här som perfektionen kommer in i bilden. Vem ananaser att någon är bättre än jag? Ingen, men jag tror att marknaden gör det.

De tjänar på vissa dömer ut andra och hyllar sig själva som proffs. Det jag gör är alltid utmärkt, men vad andra tycker är deras sak. Därför måste jag vara bra för mig själv och om jag någonsin kommer att vara något som är bra för andra hör det inte till saken.

 
Nu åker jag och tvättar bilen. Sen far jag ut och fotar i skog och mark. Faktiskt så såg jag en vit dovhjortshona i går vad det kan innebär framöver? En dag dyker kanske det jag önskar mig upp ur buskarna vad det nu kan vara?

Det som inte skulle förvåna mig är avundsjuka och hatiska människor. De som inte tycker om våra möjligheter att fota så här mycket. Kunde de skulle de stoppa oss och då talar jag av egen erfarenhet.

Naturens spår!

Hjortbrölet i Fyledalen var en fantastisk upplevelse. Trots det kunde det ha varit bättre om man jämför med den som var året innan, men det skulle komma mera. Jägmästaren Ingemar Jönsson som guidade oss berättade att det verkar som hjortarna inte kommit i gång då vi var där. Några gömde sig troligen vid Baldringe ägar.

Därför gav vi oss iväg dit nästa dag. Jag fick då vara med om mitt livs upplevelse på stånden fot. En tjur kom rusade ut ur buskaget som skjuten ur en kanon. Han for först emot mig, men tvärvände för att samla ihop honorna. Sedan brölade han i minst en halv timma mitt på dagen.

Det villade något magiskt över oss där vi stod. Bara den som har respekt för detta majestätiska djur kan känna det så tror jag. Konstigt att JAG kan känna så som inte har någon självrespekt.

Kanske det är så att jag verkligen har det. Är det möjligt att jag äger motsatsen? Kamouflerad för att inte provocera. Detta skulle var en förklaring som heter duga. De förklarar även att de maktfullkomliga är så satans trevliga. Man vill ha makt över “undersåtarna” utan att folk blir förbannade när de förstår att de är offer för en person som egentligen vi dem mycket illa.

När jag hörde brölandet vid Baldringe ängar förstod jag också vad lätet stod för. Det gör vi alla lite till mans, men vi är kultiverade så manens brölande sker i det tysta.

Varför skulle vi annars skriva en massa böcker? Varför visa upp sig på nätet i alla min nakenhet som jag gör? Saken är den att man vill samla flocken. Konstigt att jag tror att det är mina foton som gör mig omtryckt och inte jag i min ynkedom? Så kan bara det patologiska egon resonera och inte jaget. Jaget vill något helt annat.

Nu fattades det mig en kronhjort som brölar inför kameran. Bakom kyrkan i Baldringe stod den också och väntade på mig. Det blev min livs bild och jag lyckades tillsynes. Om det blir ett herrans liv på vännerna får jag se, men det gör inget för jag vet vad som döljer sig i bakom deras handlade – avund. Avundsjuk skulle jag också vara!

Man kan se det på många sätt om man inte vill se det som jag gör. Källan jag använder mig av tror att det bästa sättet att uppleva kraften (eller något) är att ge bort den. Göra någon annan kraftfull och då bli dubbelt så stark som man var innan. 

Varför inte gör någon annan älskad? Då blir jag dubbelt så älskad. Gör att någon annan må bra och då känna att jag mår dubbelt så bra.

Den här bloggen blir inte bättre än så här. Måste man alltid hänga upp och ner för att förstå hur saker och ting ligger till?

Andra gången jag stoppar ett inlägg!

Jag tycker att Sverige ska ha en säkerhetspolis värd namnet. Jag tror även att Guillou skapade mycket av det som gjorde honom känd under IB-affären. Att det fanns en okänd underrättelseoration var inte så bra. Det var fel, men resten handlar om ett taskigt ego som lägger till och drar i från.

Jan har en förmåga att överdriva sin egen betydelse med vad han håller på med. Han ställer inga frågor om det som INTE gör honom omtalad. Att Sven Hedin meddelade regeringen och svenska folket om judeutrotningarna är helt ointressant. Det är inte heller många som skulle vilja vara orsaken till att en SÄPO-agent blev avskedad, men sånt bryr sig inte han om bara han får publicitet. Det tjänar Jan på.

Vi är olika på många punkter. Jag kan till och med gå så långt att jag anser att FRA ska ha rätt att avlyssna medborgarna utan tillstånd. Inte för att spionera i allmänhet utan för att kunna bekämpa terrorismen och skydda medborgarna i synnerhet.

Några konspirationsteorier tror jag inte på. Däremot vet jag att den paranoida människan förstår inte hur krigagärde agenter är av olika regler i allmänhet. För att inte tala om grävande journalister som vill ha en egen plats i världshistorien. 

Eftersom jag inte är av samma skrot och korn (drömmer inte om att bli något stort, jag vill helst vara anonym) så lägger jag ner minna två senaste inlägg. De handlade om valet. Skälet är inte olikheter utan att det blev inte mycket till ånger när jag skrev inlägg nummer två. 

Det var nämligen syftet och eftersom jag hela tiden talade om en yttre verkligheten blev det som det blev. Jag vill som alla vet vid det här laget skriva om den inre verkligheten och det blev inget av den varan. I försättningen ska det bli andra bullar till kaffet i fortsättningen. Därför frågar jag nu Källan (min inre röst - det vissa kallar gud) och lyssnar på vad den har att säga:

Den säger (om jag tolkar budskapet rätt) att jag är en man som är engagerad i kvalitet i allt jag tänker och säger och gör. Då handlar allt om tankar och ord. Inte bara om åtgärder.

Jag är tankar och ord. Det är utmärkt och mina handlingar. Detta betyder inte att jag är utan fel, bara att jag måste sträva efter att rätta till dem. Jag får inte blanda ihop det som är "utomordentligt" med "perfektion." Den första är möjligt att uppnå, den andra går förmodligen inte att tillämpa.

Trots det är det bättre att hålla klaffen och att skriva om villkoren i naturen. Det är inte lätt att vara en glad en som svävar omkring i det blå när det onda finns där ute. Knäppskallar som stör friden i mitt inre så jag hoppas att jag kan förverkliga min dröm om ett annat slag bloggande.

Det förgångna passerade i revy!

Så hände det tillslut. Jag mötte det förgångna i egen hög person. Min ungdoms “synder” passerade i revy och jag insåg att jag blivit gammal. Det förstod jag när jag fick höra att många i bekantskapskretsen gått över till andra sidan. De som hade en självskriven plats inom den etablerade kulturvänstern.

Därmed hade de stort inflytanden inom media och samhällskritiken. Att jag inte finns med bland dem är något som jag är evigt tacksam för både i det förgångna och det nuvarande livet.

Jag blev till skuggan av deras liv, men nu vet jag mitt egen värde och solen lyser över mig. De jag talar om var inte riktiga vänner, men de har fått den stora lyckan att möta mig när det begav sig. Först i demonstrationstågen på 1970 och 80-talet sedan vid bordet med surt rödvin och tilltugg. 

I mina ögon var de goda representanter för tunnelseendet ädla konst så frågan är om de minns mig överhuvudtaget. Alla var inte likadana, men de flesta går under den beteckningen. Vilka de var får var och en räkna ut. 

Det som budbären överlämnande var ett meddelande som fick mig att inse mitt egenvärde som sagt. Därför var det hon som lärde känna någon (mig) som tidigt insett hur förödande och nedbrytande egot är för själen.

Jag var inte den som strävade efter makt och ära utan efter att hitta självet. Utan att rota i det förflutna är jag nöjd med den jag är kan jag säga detta utan att vilja vara bäst i världen. Inte vilja bli något stort.   

Till råga på allt var hon forntidsforskare. Idag är keramiker. Hon skulle kunnat vara vem som helst från förr, men det är hon inte. Hon är speciell och skapar det som jag inte kan komma ifrån. I min drömmar står krukmakaren nämligen för det som bygger både kropp och själ. 

Hon bar mig över tröskeln in i verkstaden och sedan ut i det fria. Därför kan jag fortsätta det jag påbörjat. I den eleganta krukan ovan ska askan av skal spridas för vinden från någon - gravurna. För egen del handlar det om en plats som redan används av kändisarna, men som jag haft i åtanke lång för dem - sedan första gången jag var där.

Mönstret känns igen. “Jag finns därför att jag inte syns!” som det lilla dammkvalstret. Vad som händer när jag lämnar jordelivet vet jag faktiskt inte, men det får bli som det blir.    

Av allt yrande i detta inlägg förstår jag att uppgiften i livet är att ge självet tillbaka. Jag är här för att lära känna vem jag verkligen är. Det är först då jag snabbt och enkelt kan se vem någon annan egentligen är, för nu kan jag tydligt se i andra vad jag misslyckas med att se hos mig själv.

Inget resultat ger resultat

Rubriken låter konstig, men så är det för mig och även för vissa andra tror jag. Redan när jag tänkte den tanke blev det resultat. Numera kan jag bearbeta det jag är rädd för på ett helt annat sätt. Det som förr vara hjärnspöken är delvis hanterligt och inte längre lika skrämmande.

Förr trodde jag att katastrofen (liknade medias rapporteringar) var nära, men numera är det jag är rädd bara ett nålstick som jag kan dra ut. Såret läker medsamma. Därför ska jag sluta att skriva om mina problem och bara låta dem vara. Varför bry sig om det som inte går att göra något åt?  

Nu ska jag alltså släppa taget. Vad som sedan väntar vet jag inte, men jag hopas på mer naturbeskrivande inlägg och roliga funderingar om livet i största allmänhet.  Som förut, men utan ta saker och ting på för stort allvar

Att jag skrivit om rädslor och hur jag skulle kunna bli av med dem beror inte att jag ville delge andra det jag kommit fram till utan jag vill reda ut begreppen för mig själv. Det är mitt liv och ingen annans jag lever, men om någon har nytta av detta så varse god.

Och till de som vill läs detta måste jag förklara att ni måste förstå att allt finns inte med här. Mycket har dolts och ibland har jag gjort om verkligheten så den blir begriplig för ev. en läsare. Har inte fler.

Det är också en fördel om man kan läsa mellan raderna. Där kan det tex. stå att alt jag kastat ner i “Månadens yra” är dikt och har inte med verkligheten att göra.

Ytterligare ett resultat blev till det under skrivandet. Nu känner jag att ångesten är som bortblåst och jag är fri!!!

Problematiskt är rätt!

Varför är det oftast människor med problem som engagerar sig i det som rör andligheten? Självklart därför att de har problem. Varför bry sig om något som man inte behöver bry sig om? Problemet är bara att man ska lära ut hur man mår bättre när man själv är nervvrak.

Varför bry jag mig då? Naturligtvis för att jag har problem, men svaret är också att det finns saker som hänt som gör att jag inte kan sluta upp med att sökande efter svaren på mitt tillstånd. Det är händelser som får mig att tappa hakan och jag vill förstå vad som ligger bakom.

Det tråkiga är att jag inte kommit så långt. Jag ät fortfarande är rädd. Rädd för vad då? Ingenting. Det känns som paniken ligger där och lurar i varenda vrå utom när jag är på platser som ger mig andligt spase.

Ett tillstånd utan panik sker bl.a när jag besöker toaletten, lika ofta som när jag mött kvinnor som behagat mig. Förr var det så att jag bytte jag kvinnor var och vartannat år – som bäst fyra år med en enda. Men då föll jag pladask för dem och slog mig så illa att jag tappade andan.

Det var då jag bröt båda vingarna. Därför flyger jag som en kråka och låter som en groda.  Tillslut hittade jag kvinnan som förband min sargade själ. Hon blev även ledsagare och hon visade mig runt på olika platser där jag kände att jag kunde andas.

En av de platserna vi besökte tills vi tillsammans nyligen var Ingelstad. Hela den dagen blev till ett potpurri. Märkligt att det ska behövas sådana ställen för att jag ska kunna känna hur det är att vara ett med naturen och universum.

Här känns det viktigt att jag förstår att jag är inte min "story". Vem jag är, är så mycket större än har jag lärt mig. Det är bra om jag ger upp mitt förflutna. De flesta har en historia om hur det kommer sig att man är den man är, om hur det är att vara "mig" och varför det är så svårt att alltid minnas den man varit.

Allt detta är saker som inte har något att göra med vem jag är nu. Hur ofta har jag “kommer från” min “story” när jag upplever livet på dessa platser. Tänk om jag kunde skapa mig som jag vill vara, snarare än det sätt jag tror att jag är? Skulle inte det vara bra? Allt jag behöver göra är att släppa taget om min berättelse och inte älta det förflutna.

Så enkelt är det, men det är problematiskt om man är “störd” som jag inbillar mig att jag är. Hur det ska gå till är därför en gåta. Det var 30 år sedan jag påbörjade resan om att bli fri från ångest och det har inte blivit bättre i det hänseendet. Det är möjligt att det är djuret inom mig som reagerar på alla faror som hotar mig och därför är det inget att bry sig om.

I så fall kan jag skörda det jag sår, men vem har sagt att jag ska lyckas? Jag är ändå nöjd med det jag har uppnått därför att jag vet att den som älskar sig själv har lyckats. Det jag får nöja mig med att jag fått uppleva vad den allomfattande kärleken är. Det är kanske inte alla förunnat att i praktiken lyckas, men ändå veta vad som krävs för att nå fram till målet.

Den lyckligaste stunden i mitt liv var när jag förstod att jag inte kunnat ändra på något som jag ville bli av med. Absurt och konstigt, men det är sant. Vad detta är ska jag förklara i nästa blogg som också blir en “slutpunkt” beträffar sökandet efter de svaren jag sökt efter – de som jag hittat, men inte kunnat tillämpa i praktiken.

Varför bry sig om det som jag inte går att göra något åt?

Varför fungerar inget?

Varför fungerar inget? Beror det på mitt patologiska ego? Det påstås att jag kan träna min hjärna att reagera på "inkommande uppgifter" utan rädsla. Allt jag behöver göra är att komma ihåg vem jag är och att det är aldrig finns ett ögonblick när jag inte haft Källan på min sida. Vissa kallar den för Gud, men det gör inte jag för då handlar det om religion. Det är inte det jag sysslar med utan andlighet.

Så i morgon ska jag kliva upp ur sängen utan att känna fruktan och jag ska inte slösa min tid med oro. Snarare fylla den med kreativt tänkande om hur jag ska gå vidare, oavsett vad som händer.

Därför ska jag omfamna det jag har upptäckt genom att utforska det jag redan vet. Acceptera min sanning som de högsta tankarna om mig själv, om andra saker som min själ har skickat mig - och skickar till mig nu.

Jag har framkallat dessa “idéer” genom min längtan, genom min vilja och genom mitt utforskande. Helst bör jag inte förkasta dem eftersom de verkar för bra för att vara sanna.

Vist jag tror på Källan, men vad gör det när jag behöver lita på den för att få mig ur ett gytter av rullsten som jag hamnat i? Självklart; om jag tror att jag har stora problem, har jag det. Eftersom mina tankar skapa min verklighet. Allt handlar om hur mycket jag kan lita på det jag tror på. Jag har fått ju de verktyg jag behöver för att skapa min egen erfarenhet.

När jag skriver detta är Robbin Willams på andra sidan. Det påstods att han använde alkohol och droger. Jag undrar varför? Om det var så är det inte konstigt att det jag håller på med inte fungerar fullt ut. Faktiskt så använder inte jag droger, men oroar mig ändå. Därför är det försåtligt att visa ger upp. Inte orkar längre eftersom inte händer andligt sett hur mycket de än kämpar.

Det är nog så enkelt att artister har trasigare egon än jag har. Så därför är mitt liv mycket roligare. Jag behöver inte alltid berätta för andra hur duktig jag är, om jag bortser från min blogg. Tur att det är så få som läser “Månadens yra”. Jag skäms inte heller  för den jag är inners inne.

Fast det är inte sant. Jag skäms för är att jag inte blivit NÅGOT STORT, men i skenet av detta ska jag vara stolt över vad jag lyckats med eller rättare sagt vad jag inte lyckats med. 

Nu förstår jag vad som är problemet. Media berättar ständig om hur misslyckad den är som inte blivit något att tala om. Ann Lundberg är tex. inte intresserad av vanliga människor – bara den som “lyckats”. Undantaget som bekräftar regeln är då hon letar efter superantika föremål. 
 

Det är den kommersiella världen, framför allt inom media som skapar helvetet på jorden. Inte för alla, men för den sortens människa som jag tillhör. Jag är en person som tar in verklighet trots att den är en illusion. Nu är det dags att inte bryr sig om de lögner som får oss att reagera och tro att människan är enbart är ute efter ära och berömmelse.

De flesta är fulla med kärlek och generositet. Det är avarterna som misslyckats genom att de lyckats tas sig fram därför att de tror att det är resultaten och framgången som avgör hur “god” man är.

Det jag nu vill göra är att tacka mina framgångsrika vänner för den kunskapen. Äntligen kan jag se mig själv i spegeln utan möta det som jag tyckte så illa om hos mig själv.

Alla är som jag!

Att gå från insekt till insikt innebär att jag förstår att jag är som alla andra. Skillnaden är den att jag tvingas spela en roll som för min del känns mycket obekväm i livets teater. Varför det är så vet jag inte, men jag kan ana vad det handlar om. Så är det kanske även för alla.

Djuren spelar också olika roller. Vissa är som hökar, de hotar andra och jag är räddharen. Alla är på sin vakt för det finns alltid något som hotar om man är ett djur. Med människor är det annorlunda, men trots det är den roll man spelar svåra att ta sig ur därför brukar jag skriva att “verkligheten döljer den det motsatta.”

Problemet är att man lätt faller tillbaks till det som känns tryggt efter en tillfällig förändring. Det som känns som ett stort misslyckade är att många sk. författare ständigt mal om de som lyckats förändra sina liv. Varför det är så det vet jag däremot. Man tjänar inte på att berätta sanningen. Då skulle inga böcker bli sålda!

Igår åkte jag till Vitaby för att köpa vildsvinskorv och lammskivor. Jag stekte den på vanligt vis med potatis och brunsås och vinbärsgelé. Det är jag som står för maten. Det beror på mitt dåliga självförtroende. Smarta kvinnor har lyckats lura mig genom att hävdar att jag kan laga mat och att jag har “det” i fingrarna. 

Det är lätt att bli lurad om man, som jag tror att kvinnorna är förtryckta, men med åren har jag förstått att det inte är så. Jag har också förstått att livet kommer inte, det kommer aldrig något vettigt till sinnet. Däremot vet jag att hemligheten är att man måste se livet ur själens perspektiv; att lägga till sinnet, erfarenheten om själens vishet, medvetenhet, och total vetskap.

Nu var jag oklar och komplicerad. Det händer ofta. Jag förstod alltså inte vad jag själv skrivit. Kanske jag menar att som människa vet man inget om livet, men själen vet allt.

Ibland poppar det upp ett och annat som jag förstår, men glömmer bort det lika fort. Det som jag kommit på nu är intressant.

Alltså i grunden är alla lika trots olikheterna. Varför vissa känner sig sämre än andra beror på att vi inte förstår att var och en måste gå sin egen väg till vetande. Något som bygger på att målet är det samma. Vi vill bli lyckliga!

I min öron låter detta som gamla skåpmat så nu måste jag komma på något mera. Därför skriver jag att en sak kan vara både och trots att de motsäger varandra. 

Till det måste jag nämna att det är dåligt att tänka negativt om sig själv. Inte ens lite bara. Jag har haft tillräckligt med tankar om varför jag inte är värdig, men jag ska sluta nu. Dessutom är ingen av dessa tankar korrekta. De flesta är överdrifter och vissa av dem var helt absurda. Så nu ska jag försöka intala mig att sanningen om mig själv att jag är underbar.

Intala var ordet, men att lyckas tro på det är något annat. Jag får nöja mig med att allt har en mening och jag måste se tiden an.

Bara en sida räcker inte

Att bara skildra ena sidan räcker inte. Därför var min förra blogg urdålig, men intressant ut det perspektivet. Jag ville att läsaren skulle förstå att skillnaden mellan mig och våra lögnaktiga politiker är ingen.

Det kan verka konstigt att jag skriver som jag gör när jag befinner mig i det fantastiska landskapet Skåne. Jag tycker också det och frågan är vad jag håller på med. Vill jag tillbaks till gehenna? Absolut inte! 

  

Frågan är vad som döljer sig under hatten på alla andra män. Faktiskt så är jag inte ett dugg rolig, inte som jag vill vara i alla fall. Piraten är en favorit och det han åstadkommit i bokform finns det inte ord för.  Han är som jag, bara för mycket.

I motsatts till honom är jag alltså ingen karl för min hatt, men det är jag inte ensam om inte att vara. Smaken är som baken och min baksida är inte ett dugg rolig tycker de flesta jag känner. För det mesta klämmer jag ur mig sk. h-skämt och de brukar vara pinsamma i nio fall av tio.

Att vara full med humor betyder att det finns en kvinna bakom mannen. Oftast någon som applåderar alla dåliga skämt som en man vräker ur sig. Det stämmer på de flesta, men för min del är tvärtom. Det är jag som står bakom kvinnan och hon markerar tydligt att hon ogillar alla mina skämt.

Det är också jag som försvara henne mot folk som vill tracka henne därför att hon är supersmart. De brukar hånflina åt oss därför att de har problem med självkänslan. Kvinnorna bakom dem är lika darriga som asplöv och troligtvis tillhör den sortens män kategorin “Män som hatar han kvinnor!”    

Så för min del är det de ombytta roller som gäller. Skulle min lilla glada tex. fråga mig vad jag tycker så vet jag att det betyder att “Håll igen din käft!” 

Tack och lov så tillåter hon mig att andas, men bara vid behov. Hon vill dessutom inte höra talas om det som är negativt. Verbalt sett är frossar jag i allt det som är negativt. Nyheternas rubriker är bara förnamnet på mina inlägg i den offentliga debatten när det är tillåtet att yttra sig.

Det är alltså inte jag som är skepparen ombord. Ibland önskar jag att jag hade den hemliga koden till den sortens kvinnors hjärnor, men så enkelt ska jag inte komma undan.

Vi är alla olika individer och jag har träffat åtskilda män som är riktiga kärringar. Det är därför de hatar kvinnor – det som de möter i kvinnorna är sin egen spegelbild. Det gör däremot inte jag hi, hi, hi…